Det är dags strax

Jag har fortfarande inte packat inför min lilla Stockholmstripp, men strax. Jag ska bara ... äh vafan, jag ska ta tag i det nu. På studs.

Jag tappade sugen en smula igen bara.

Var fan hamnade den?

Jag tappade just sugen.

Snart är jag moster hansi!

Barnet är beräknat till ett datum som ligger lite mer än en vecka fram. Visst, det är första barnet, så det är väl bara att ställa in sig på att det dröjer ytterligare en tid, men ändå: jag ska snart bli moster!

Igår var jag och Håkan hem till Sophie och hälsade på. Vi hade de traditionella gåvorna till gravida kvinnor med oss, d v s mjölk till kaffet, och Ben & Jerrys-glass. Varje gång jag ser Sophie blir jag alldeles förundrad. Min lilla lillasyster ska ha barn, och det kommer att gå alldeles strålande bra.

Jag har semester

Jag vet inte om jag har nämnt det tidigare, men jag har semester nu. Jag är inte speciellt bra på det.

Fjärilar (jag överlevde!)

I december lovade jag mig själv, och fler därtill, att jag i sommar skulle gå på Fjärilshuset. Varför? Tja, jag har haft en ganska otrevlig fjärilsfobi, som gått så långt att jag har haft svårt att inte bara se vanliga fjärilar, utan även stiliserade sådana, på bild. I verkligheten ska vi inte ens tala om. Fobin fick jag av Carina för ganska många år sen. Jag vet, det är konstigt att överta en fobi på det sättet, men hon lyckades beskriva det otäcka med dem på pricken, och det har som sagt bara blivit värre med åren.

I december, när det värsta som någonsin skulle kunna hända hände, bestämde jag mig för att om Carina var av med fobin, så skulle banne mig jag också bli det. Nu i efterhand har jag fått reda på att hon tydligen var av med det mesta redan, men det är fortfarande hennes fel att jag hade den. Hur som helst: för flera månader sen satte jag igång. Jag började med att titta på stiliserade fjärilar, och efter ett tag kunde jag t o m ta på bilden. Jag gick vidare till bilder på riktiga fjärilar, och kunde efter lång tid även ta på de bilderna. Sakta sakta har jag tagit små steg, och idag kom elddopet: ett besök på Fjärilshuset, med riktiga fjärilar överallt.

Det gick! Jag kan inte säga att jag var helt avslappnad, men efter ett tag ryggade jag inte tillbaka hela tiden, utan bara när de kom riktigt nära. Jag andades hela tiden, och jag varken grät eller svimmade. Det må låta futtigt, men med tanke på hur jävla livrädd jag har varit, så är jag oerhört stolt över mig själv. Jag är så glad att jag tog tag i det, och jag är fantastiskt tacksam att jag har en vän som Lisa, som hela tiden fanns vid min sida.

Direkt när jag kom ut ville jag ringa Carina och berätta hur mallig jag var. Så klart. Nån dag ska det sjunka in. Nån dag.

"Inget att ångra"

Min iPhone behövde laddas, och när jag nu skulle göra det råkade jag komma åt något, och på skärmen dök texten "Inget att ångra" upp. Det känns som en i grunden ganska fin devis. Kanske kanske att det är något jag borde försöka leva efter?

Som vanligt

är det inte för att jag inte har nåt att skriva som jag inte skriver. Jag har bara inga ord. Någon om har några över att sälja för en billig penning?

På besök hos likar

På fredag ska jag och min arbetskilt åka till landet där det finns fler som den, fastän kanske lite färggladare än svart med vita sömmar.

Hollands svar på the Todd

Jag kom hem från Holland för några dagar sen. Som vanligt är jag helt fascinerad över holländska mäns sätt att med självklarhet stannatittapekaprata när jag kommer i närheten. Den här gången hörde jag dessutom "Hey Blondie! Woohoo!" från tre olika män. Är det en filmreplik, eller kanske bara ett sätt att hälsa? Hur som helst, de tre utgjorde på intet sätt huvudakten i "Holländska mäns sexism - en pjäs i tre delar". Nej, den utgjordes av vad som måste vara Hollands motsvarighet till the Todd i Scrubs.

Jag stod på en rastplats och försökte få bort utsmetade insekter från vindrutan, med halvlyckat resultat. Fram till mig släntrar en man i 25-årsåldern, och ställer sig och tittar upp på mig.

-Lookin' good!

(hansi rycker på axlarna, och fortsätter skrubba av rutan)

-I've got somethin' that could use a little rubbin', säger han, och pekar med båda pekfingrarna mot sitt skrev.

Vad var det meningen att jag skulle göra? Kolla på klockan, säga "visst, jag har en kvart kvar av rasten" och släpa in honom i lastbilen? Runka av honom på plats och ställe? Jag gjorde det jag antog väntades av mig. Jag sprutade fönsterputs nedåt, i skrevhöjd.

-What the f..? OK, I guess I deserved that.

Damn right you did! ville jag skrika, men jag log lite snett, och återgick till vindrutan.

Det finns grader i helvetet

men kom inte och prata om det med mig, när det du har snarare närmar sig himmelska höjder.

Härom dagen pratade jag med en annan chaufför om lite allt möjligt. Jag nämnde att jag i december och januari hade varit totalt sänkt, och att det successivt hade gått bättre och bättre sen dess. Jag förklarade att skälet till att jag hade mått dåligt var att min syster gått bort, och att hon dessutom själv var orsaken till det. Han frågade hur det kändes när någon närstående tar livet av sig, och jag sa som det var, att jag hade känt mig helt värdelös.

-Jag känner igen det där.

-Jaha?

-Ja, min syster ... hon skulle fyllt 38 nu tror jag ... I alla fall, för ett tag sen berättade hon att hon är lesbisk.

Ja, du ser rätt. Han jämförde alltså en död syster med en syster som kanske t o m är lyckligare än någonsin. Han fortsatte med att berätta att han fortfarande inte hade träffat hennes ... eh ... 

-Flickvän?

-Va, är det så man säger?

-Tja, men bor de ihop så är de ju sambos, är de gifta så är hon ju hennes fru.

-Jaha. Jaja.

-Okej, men du har inte träffat hennes flickvän?

-Nja, det är nog en pojkvän.

-Sa du inte att hon var lesbisk?

-Jo, men farsan har träffat henne, och det är nog hon som är mannen i förhållandet.

Ja, för i alla förhållanden finns det en man och en kvinna, det bara är så. Han känner faktiskt ett par såna där homosexuella, och det är tydligt där vem som är man och vem som är kvinna.

-Ja, så vet jag inte vad jag ska säga till henne heller.

-Måste du säga så mycket alls? Kan du inte bara vara glad för hennes skull? Hon är förhoppningsvis jättelycklig nu, och det borde du också vara för hennes skull.

-Hur blir det nu med familj då?

-Hur menar du?

-Ja, nu kommer hon ju aldrig att kunna skaffa familj. En riktig familj. Jag känner mig så dum som inte fattade tidigare. Ja, som du sa, värdelös. Jag borde ha fattat, hon har alltid varit lite konstig.

Ärligt talat, jag blev gråtfärdig. Här står en man, som har en syster som i vuxen ålder upptäckt, eller kanske först nu vågat erkänna för sig själv och andra, att hon är lesbisk. Kanske är hon fantastiskt lycklig över att ha hittat någon hon älskar, kanske är hon lite rädd för familjens reaktion. Hur som helst, hon lever! Hon lever, och har all chans i världen att bli lycklig med den kvinna hon har träffat. Hur ända in i helvete jävla dum måste inte en person vara, som jämför en systers självmord med att komma ut som lesbisk? En sån person förtjänar faktiskt inga syskon.