hansi - like jesus but evil

Inte för att det inte har hänt grejer

2011-06-24T13:00:00.002+02:00

Sista maj var senast jag skrev här, och jag skulle kunna börja med att be om ursäkt för att jag inte uppdaterar så flitigt, men det tänker jag inte. Så jävla många är det nog inte som läser, och de som gör det känner mig och vet att jag är periodare när det kommer till bloggande. Så det så.

Hur som helst: skälet till att jag inte har skrivit är inte att det inte har hänt nåt i mitt liv. Skälet är heller inte att det har hänt för mycket, jag tycker nog att det har hänt alldeles lagom mycket rafflande saker för att hålla mig igång. Nä, skälet är helt enkelt lättja, och den krypande känslan av att jag borde, men inte riktigt vet hur, och då ... jamen då blir det ju inget.

Jag misstänker att jag inte kommer att få ihop en snygg sammanfattning av mitt liv sen den sista maj, så jag får väl återkomma när jag har lite mer tid. Nu ska jag strax iväg och möta kärleken på stan. Jo, det kan jag väl säga: den där karantänen gick ju åt helvete på en gång, och lika bra var väl det. Lyckligare än så här har jag nog aldrig varit. För första gången på ett par år känner jag mig helt trygg igen.

Annars kan det här kanske vara kul läsning, om du nu skulle tycka att det är intressant att veta vad jag har för mig. Har jag sagt att jag älskar mitt jobb? Det gör jag. Jag älskar Karin också.

Det här med att faktiskt vara uppriktigt lycklig,

2011-05-30T11:23:00.001+02:00

är inte det en jävla bra grej egentligen?

(Svaret är: "jo, som fan!", ifall någon nu till äventyrs skulle missat det.)

Jag älskar mitt jobb

2011-05-27T15:38:00.000+02:00

så inåt bänken mycket.

- iPhonepostat

Hjälp?

2011-05-20T13:47:00.002+02:00

På torsdag ska jag tävla (tydligen är jag hyfsad på att köra bränslesnålt), och nu behöver jag hjälp. För att kunna göra mitt allra yttersta behöver jag en spellista som sparkar stjärt så jävla hårt. Det ska vara tempo, inget jävla mesande. Om du har lust får du gärna hjälpa till:

Sparka stjärt

När saker

2011-05-18T20:00:00.000+02:00

liksom börjar falla på plats, då är det fint att vara jag.

- iPhonepostat

När livet

2011-05-14T04:24:00.000+02:00

är precis sådär jävla vackert som det kan vara ibland.

- iPhonepostat

Det är förresten

2011-05-07T22:34:00.002+02:00

såna här dagar jag är så jävla tacksam över att ha vänner som kan säga "Hanna, ibland är du så jävla dum", och få det att låta fint.

Tilläggas bör kanske också att livet i det stora hela är bra jävla härligt. Jag omger mig med vänner, både gamla och nya, och är äntligen social igen. Ärligt talat så är jag gladare nu (när en del känns rätt kasst) än på väldigt länge. Dessutom åker jag till Prag i slutet på maj, och vem kan gråta då?

Här kommer ingen jävel över bron

2011-05-07T22:00:00.004+02:00

Att träffa en person som en klickar så fullständigt med på nästan alla plan (hon och jag har samma slags humor, har Spotifylistor som ser ut att vara syskon, och har samma populärkulturella referensramar som det så vackert heter), och vara för feg och dum i huvudet för att ens våga känna efter på riktigt? Att vara så puckad att - i stället för att våga något nytt och potentiellt läskigt, men bra! - hänga kvar vid sitt ex, trots att allt (och alla!) talar emot att det skulle bli bra? Det borde rimligtvis vara straffbart.

Jag vet inte vad jag känner längre, jag vet inte vad som är kärlek och vad som är bara gammal vana. Jag vet inte vad som är vettigt alls, så från och med nu tänker jag gå i känslomässig karantän på minst en månad. Under den tiden tänker jag så gott jag bara kan undvika att träffa folk som kan tänkas vara potentiella kärlekar, och koncentrera mig på allt annat.

Det där med att hålla alla dörrar öppna? Det gäller inte längre. Med start NU tänker jag stänga varenda dörr, fönster och vädringsspringa, och låsa dem. Ett tag framöver kommer jag alltså att vara avstängd från allt vad flört, hångel och sex heter. Det är för riskabelt helt enkelt, eftersom jag inte kan skilja på ... någonting faktiskt.

Förresten har jag börjat snusa, och älskar't. Varför i hela friden har jag inte börjat tidigare?

Det händer

2011-05-01T16:07:00.002+02:00

att jag helt stänger av världen runt omkring mig. Jag jobbar, och när jag kommer hem träffar jag inte en själ, jag bloggar inte, jag lever knappt. Jag har inte en sån period nu, i stället passar jag på att vila upp mig när jag jobbar.

Varje dag jag är hemma har jag minst en sak att göra, och en person att träffa. Det är en lisa för själen att upptäcka att vännerna finns kvar, och att jag dessutom verka ha kvar förmågan att träffa nya. Så, livet är rätt fint.

Dessutom ser jag nu, efter att ha gjort en ögonlaserbehandling. Besvikelsen över att inte ha blivit som Cyclops i X-men: total.

Idag har jag twittrat

2011-04-28T21:06:00.002+02:00

På vägen hem från Vordingborg lyssnade jag på radio, P1 för en gångs skull. Det var en intervju med Patrik Sjöberg, om de övergrepp han, och troligtvis flera med honom, utsatts för som pojke. Saken har - med all rätt! - fått mycket publicitet. Jag är glad att han tagit steget att berätta, och jag hoppas och tror att hans mod får fler att våga ta tag i det här.

Med "det här" menar jag de övergrepp vuxna utsätter barn för, barn som litar och i många fall är beroende av förövaren. Allt behöver inte vara ... vad ska jag säga, "regelrätta"? övergrepp. I många fall är det svårt att sätta ord på det som just hänt, som känns så fel.

När jag gick i lågstadiet hade vi en lärarkandidat som brukade lägga handen på flickornas lår. Den placerades alltid högt upp, nästan i ljumsken, och ganska mycket på insidan av låret. Lillfingret flippade han sen till med lite nu och då. Vi flickor satt där med gråten i halsen och försökte räkna matte, medan vi helst av allt ville springa därifrån. Till slut var vi ett par tre st som faktiskt pratade med vår lärare om det här, och att det var obehagligt. Hennes reaktion var att slå bort det med "men varför skulle en vuxen man vara intresserad av småflickor?". Nu var det kanske inte vår sak att försöka bena i just det problemet, vi visste bara att han var det, och att det var obehagligt. Men nej, det var bara vår vilda fantasi.

Skolan igenom utsattes vi, många av oss, för samma slags övergrepp. Det var lärare som tafsade, som tryckte sitt kön mot en, som kom med obekväma kommentarer om ens bröst, som kom in i omklädningsrummet med frasen "jag har sett nakna tjejer förr". Varje gång vi försökte säga nåt om det fick vi samma svar : "men varför skulle en vuxen man vara intresserad av småflickor?". Jag antar att jag inte behöver berätta att mitt förtroende för lärare och rektor var på topp?

Att inte bli trodd var nästan det jobbigaste. Att det finns svin som går igång på att tafsa på folk, det är ju sen gammalt. Att det finns de (kvinnliga) lärare och rektorer som försvarar det, antingen med att vi hittade på, eller att det var missuppfattningar, det kändes jobbigare. Steget att faktiskt prata med någon om det är ganska stort, och blir en inte trodd är steget än längre nästa gång. Till slut ger en bara upp, och försöker acceptera att det är så här världen ser ut.

Det finns så mycket att säga om de här sakerna, men jag orkar bara inte tänka mer på det just nu. Jag skulle kunna skriva sida upp och sida ner om de kommentarer och blickar jag har fått, som inte går att peka ut och säga att de är fel (för visst är det väl ändå så att jag njuter av det, åtminstone i smyg?). Jag skulle kunna skriva om alla de gånger lärare skämtade bort det pojkarna gjorde, för "det är ju så pojkar är", eller om de gånger jag fått höra att jag kanske borde tänka lite mer på hur jag klär mig.

Hur som helst, jag tänkte på de här sakerna på vägen hem, och när jag kom innanför dörren satte jag mig vid datorn och började twittra. Det dröjde inte lång stund innan jag fick respons, mestadels från kvinnor som kände igen sig. Med ilsketårar i ögonen skrev jag av mig, och fler och fler hörde av sig, och fler och fler berättade om vad de varit med om. Det kändes underbart skönt att få det stöd jag fick, och så oerhört beklämmande att så många kände igen sig. Av de som skrev så var det två (TVÅ!) som inte hade utsatts för någonting sånt i skolan. Att det ska vara ett undantag att inte ha blivit tafsad på, det är inte mindre än skamligt. Att Twitter kan vara mer än ett forum för att slänga lite käft blev så uppenbart. Det kan också vara ett ställe att dela med sig på, och få stöd, respons och en jävla massa kärlek.

Nu är jag trött. Jag är trött, dels för att jag har jobbat, men också för att det tog på krafterna att minnas så mycket skit, och bitvis återuppleva den känslan av svek som infann sig när jag gång efter annan inte blev trodd. Ärligt talat, vem tror på en gapig alkoholistunge från Gottsunda? Idag kändes det på något sätt som att den gapiga ungen fick lite upprättelse. Förvisso var det inte från ansvarigt håll, men ändå: det jag sa blev lyssnat på, och jag fick som ett kvitto på att jag inte var ensam (ledsamt nog).

Jag tror att jag mest vill säga är att jag är glad att jag skrev om det, och att jag är så glad över den fantastiska respons jag fick. Jag hoppas som sagt att Patrik Sjöbergs historia kan få fler att våga prata om det, men jag hoppas också att nåt litet av det som kom fram i min feed också kan hjälpa någon någonstans. Jag misstänker att jag kommer att återkomma till ämnet.

Det här att jag är så frånvarande här

2011-04-15T12:06:00.003+02:00

Jag önskar att jag kunde säga att det händer så rasande mycket i mitt liv att jag inte har tid att blogga, men det är kanske inte helt med sanningen överensstämmande. Jag känner bara att jag borde skriva det där arga först, innan jag kan gå vidare, och det arga tar emot för att jag blir så arg och uppgiven och ledsen och arg igen. Egentligen är det ju inget att bli förvånad över: rasistiska kollegor, kom igen när det är en nyhet liksom. Men nä, jag kan inte släppa det.

Kortversionen som jag kan ta, utan att bli alltför upprörd: Vi satt i köket i Vordingborg ett gäng, och pratade om allt möjligt. Inom tio minuter kom orden och fraserna "jävla kroknäsor", "svartingar", "blatte som blatte", "turkjävlar" och liknande tätt. Jag försökte ifrågasätta, men efter ett tag lackade jag ur, reste mig och kallade mina kollegor för jävla as. Ja, jag vet: det är inte speciellt klatschigt eller slagfärdigt, men jag orkade verkligen inte mer. Jag gick därifrån, med kollegor i köket som såg ut som fågelholkar. Vad hade de gjort för fel? Är det inte ett fritt land plötsligt?

Det här gnager i mig. Det skaver att jag har kollegor som så oförblommerat vräker ur sig den ena idiotiska kommentaren efter den andra, och det skaver att det finns så många som inte reagerar.

Så där, det var väl inte så svårt? Nu: till resten av mitt liv!

Inte en enda

2011-04-07T22:35:00.002+02:00

Jag tänker inte stänga en enda jävla dörr. Inte en enda.

Det där fina

2011-04-06T02:12:00.001+02:00

med att vakna mitt i natten, och se att en har fått sms. Det fina, det gillar jag. Skarpt.

"Ge mig nåt flatigt",

2011-04-05T14:17:00.003+02:00

det var vad jag sa hos frisören idag. Ja, jag ser exakt ut som vanligt, men det är ju det som är det härliga. Jag har en quiff-to-be, och när den är klar kommer jag att bli så jävla snygg. Under tiden nöjer jag mig med att vara snygg, utan "jävla". Det är inte så illa.

Så, ge mig nåt flatigt!

Det blev

2011-03-28T21:56:00.002+02:00

den finaste helgen på länge.

F ö knarkar jag twitter, och är så oerhört glad över att det finns så mycket vettiga människor som tipsar om saker jag annars skulle ha missat, och som tar sig tid att fråga om saker som är viktiga. Mer sånt!

Jag älskar den fortfarande

2011-03-26T07:31:00.003+01:00

För rätt många år sen laddade jag ner en väckningssignal från Morgonpasset i P3, och jag har fortfarande inte tröttnat på den. Inget får mig att vakna så snabbt som Mads Mikkelsen.

Nej, jag har inte ställt klockan för att vakna nu, jag bara kom att tänka på den eftersom jag redan är vaken. Den här kroppen gör kaos med mig, eftersom den tydligen tycker att det är a-ok att vara vaken mer än ett dygn och sen inte sova mer än sex timmar. Tids nog tröttar den väl ut sig, och då ska jag sova. Jag är trots allt ledig hela helgen.

Ibland är det de små sakerna som gör det

2011-03-26T00:45:00.002+01:00

Vissa dagar är bara skräp, och borde snabbt som sjutton spolas förbi. Andra är hur fina som helst, och borde vara längre. Den här dagen har varit av den senare sorten.

Jag har sån tur att jag har fina människor i mitt liv, och att ytterligare fina trängs på trappan för att komma in.

Jag tror att Allie spionerar på mig

2011-03-23T06:18:00.001+01:00

Hur skulle hon annars kunna beskriva mitt liv?

Bra dag

2011-03-22T21:57:00.000+01:00

Träning, kaffe med Karin och middag med Ullis: bra dag.

Jag har en tom "utkast"-låda

2011-03-22T01:13:00.002+01:00

För första gången sen december 2009 har jag en tom "utkast"-låda. Det mailet som låg där då var egentligen inte så jobbigt att skicka, det kändes bara inte relevant efter ett visst datum. Samtidigt kändes det som att jag hade fått ner vad jag tyckte och tänkte just då, och ville behålla det, kanske mest som tidsdokument.

Det andra mailet har legat sen 16 augusti 2010. Det är ett mail som kändes lite för skarpt, lite för anklagande och lite för rakt på sak för att jag skulle våga göra det. "Väck inte den björn som sover" sägs det ju, och det var väl lite så.

Nu har jag i alla fall skickat båda, med några dagars mellanrum. Det första som påminnelse om hur det var i december 2009, och det andra som ett svar på hur jag kände angående en sak som varit stor och jobbig för mig, och där jag inte vet om jag kan uttrycka mig bättre än jag gjorde i somras. Jag tror inte att det här ändrar ett smack, men det känns skönt att ha det skickat, inte minst det andra.

Rosa tanten bär lila idag

2011-03-21T17:42:00.003+01:00

Mittemot mig bor Rosa tanten. I stort sett varje gång jag har sett henne (vilket är många, hon bor som sagt mittemot mig på en smal gata), har hon burit en ljusrosa tröja. Jag vet inte om det är samma eller om hon har många likadana, men rosa är ledordet. Rosa tanten är lite av en fast punkt i tillvaron, så när hon ändrar på sig känns det olycksbådande.

Idag har Rosa tanten en mörklila tröja på sig, och jag kan inte låta bli att känna att det är ett tecken på att världen inte kommer att bli sig lik. Ingenting kommer att bli som förr, och jag vet inte om det är bra eller dåligt. (Jag behöver verkligen komma iväg och jobba snart, uppenbarligen är för lång hemmavistelse skadligt.)

Idag har varit en bra dag i alla fall. Jag är vinglig och vimsig, men har ätit ordentlig lunch och fått frisk luft. Dessutom är det alltid lika spännande när en ser sig i spegeln efter några dagars sjukdom, och ändå tänker "Hmm... snygg!". Det är oväntat, men fint.

Jag tror förresten att Rosa tanten bär mörklila som en protest, antingen för att hon ser för mycket, eller för lite naket, från min lägenhet. Det är svårt att veta.

Somliga straffar gud med detsamma

2011-03-20T11:25:00.002+01:00

För en stund sen tänkte jag "Woohoo, jag känner mig ju rätt bra! Jag skulle ju faktiskt kunna jobba, typ nu om det behövdes." Tio minuter senare vek sig knäna och jag fick sätta mig ner för att inte vingla omkull. Så mycket för "Woohoo".

Det är fint väder, och allt jag orkar är att titta ut genom fönstret och beklaga mig. Jag är värre än ett barn med vattkoppor. Jag har spring i benen, men ingen energi eller ork. Jag har en lägenhet som skulle behöva en storstädning, men jag orkar inte. Jag har böcker som skulle vilja bli lästa, men orden bara geggar ihop. Jag har filmer som är osedda, men som är antingen för tunga eller för tråkiga. Så, jag sitter här, och ojar mig.

Jag är en sån jävla mes.

(Fast, i övrigt är jag ganska bra faktiskt.)

Det här med att vara sjuk,

2011-03-20T09:11:00.002+01:00

det funkar dåligt för mig. Jag blir så galet rastlös, men är för trött för att göra något alls. Det innebär alltså att jag ligger på soffan eller sängen. med myror i hela kroppen, men inte ork att ta tag i något. Det är väldigt frustrerande. Dessutom är det tråkigt.

Igår kände jag mig bättre, så jag bestämde mig helt sonika för att se det som en bra sak att jag var hemma, och passa på att se Emil Jensen igen. Jag sov bort det mesta av dagen, pumpade mig full med allt vad febernedsättande och smärtstillande jag hade hemma, och träffade min vän Kerstin några minuter innan konserten började.

Det må låta patetiskt, men jag kände att under de två timmarna så behövde jag inte tänka på något jobbigt. Ja, jag såg samma som jag såg i torsdags, och det hade kunnat kännas jobbigt att minnas, men det gjorde det inte. Det kändes bara fint, om än en smula melankoliskt. Jag är glad att jag gick iväg (vilket på intet sätt betyder att jag är glad över att vara hemma och sjuk. Jag tar hellre ledigt i fall jag vill vara hemma, det är mer go i mig då), även om jag var trött som ett litet lite djur när jag kom hem, och däckade i stort sett momentant.

Nu sitter jag mest och hoppas på livstecken, och kanske ett svar på ett mail jag skickade för ett dygn sen. Jag tror att jag får ställa in mig på att vänta, eller kanske ännu troligare: bereda mig på att inte få svar, så att jag kan glädjas om det faktiskt kommer.

Om jag bara kunde applicera min annars så livskraftiga ge upp-attityd på det här hade allt varit så mycket enklare. Enklare, men tråkigare.

Det finns gånger

2011-03-19T13:58:00.001+01:00

då det känns som att jag bara skriver och skriver och aldrig kommer fram till något vettigt. De gångerna är alla.

Sammanfattning av dagen

2011-03-18T17:53:00.002+01:00

Sovit, kollat på Bones, frusit, svettats, hällt i mig Alvedon, twittrat, sovit, drömt konstigt, twittrat, fått världens sämsta samvete över att ringa in och sjuka mig (trots att jag innerst inne visste att det var smartast, men det är inte kul att sätta någon på pottkanten), sovit, skallat dörrkarmen, frusit, sparkat tån i tröskeln så blodvite uppstod, frusit, hällt i mig Alvedon, sovit, drömt konstigt, twittrat, längtat till jobbet, sovit, frusit ... und so weiter liksom.

Jag blir så sällan sjuk, så när jag blir det tjongar det till med besked. I morse kändes det ganska okej, men efter några timmar när jag bara frusit mer och mer (och vinglat som hade jag dragit i mig en sjuttis på stående fot), var det liksom bara att acceptera. En dag har gått, och jag är redan så utled på skiten.

Hade allt varit som det skulle hade jag sovit nu, och sen pallrat mig till jobbet vid 22-tiden. Där hade jag kört ner till Malmö och lyssnat på podcaster (jag har ju tankat sånt av bara sjutton så jag skulle ha sällis i natt!), och ut på en förarbunden tur. I stället sitter jag hemma och är sur, arg och allmänt sunkig (i helvete att jag tänker duscha. Att ta av kläderna skulle innebära att jag blev kall, att duscha varmt skulle göra ont, och att duscha kallt är bara uteslutet.) Så, jag sitter här, sunkig och dan, med håret på ända och stirrar surt framför mig.

En sak som är fint med att vara sjuk är att det går att ligga på soffan och kolla på tv-serier (även om jag hittills inte har varit vaken genom ett helt avsnitt av något idag), och att det finns vänner som erbjuder sig att åka och handla och sånt. Det värmer hjärtat, när hjärnan känns som att den ska rinna ur öronen vilken sekund som helst.

Det här att bli sjuk var ju kanske inte helt oväntat heller, med tanke på att i stort sett alla jag känner har varit sjuka för inte länge sen, och inte minst med tanke på att jag slarvar med mat och sömn. Sånt brukar inte göra susen för motståndskraften har jag hört. Dessutom har jag ju fått det härliga munsåret som brukar förebåda helvetet, så helt förvånad är jag kanske inte. Däremot frustrerad.

När jag får feber

2011-03-18T11:50:00.002+01:00

vinglar jag, och kräks. Hej och välkommen, influensajävel som jag verkar vara sist med att få.

Jag har känt mig hängig några dagar, och har haft huvudvärk och ont i halsen, men jag tänkte att det skulle gå över. För ett par timmar sen började det göra riktigt ont i huden, och när jag skulle ta mig till badrummet vinglade jag in i dörrkarmen. Nu ligger jag i sängen, inlindad i täcket som en liten kåldolme, iklädd mysbrallor, duntofflor, linne, t-shirt och två långärmade tjocktröjor, och fryser som ett djur.

Jag behöver inte det här. Jag behöver jobba och tjäna pengar, och göra något kul (alltså jobba). Fan. Fan. Fanfanfan.

Emil Jensen är fantastisk

2011-03-18T10:12:00.003+01:00

Ja, så mycket mer finns nog inte att säga. Ja, jag förväntade mig mycket igår, när jag satte mig på första balkong på Södra teatern. Jag har aldrig sett honom live förut, däremot lyssnat på musiken och sett honom i småklipp här och var (det är ju svårt att inte älska hans brev till försäkringsbolaget).

Det blev så mycket bättre än jag någonsin kunnat hoppas på. Nu spelade sällskapet stor roll, men även utan det tror jag att jag hade tyckt att det var lika fantastiskt. Han är smart, rolig, politisk, skarp och alldeles underbar. Om du har chansen att se honom på den turné han är ute på: gör det!

... och som vanligt kändes den som gjord för mig.

En balansakt

2011-03-18T09:43:00.003+01:00

Jag är dåligt utrustad för det här livet. Jag har taskig motorik, dålig balans och en benägenhet att frukta det värsta. Samtidigt har jag en barnslig övertro på mig själv och mina förmågor. Jag tror att jag kan, när jag egentligen borde veta bättre. Jag tror att om jag vågar, då vågar väl alla. Om jag tror, då borde väl vem som helst kunna tro? En blandning mellan taskig självkänsla och ett uppblåst ego, det är jobbiga grejer att leva med.

Just nu känns hela mitt liv som en balansakt, en försiktig promenad med förbundna ögon på slak lina. Jag trevar mig fram, med hopp på min ena sida, och förtvivlan på min andra. Ja, givetvis vore det smartare att helt enkelt slita av sig ögonbindeln och kliva av, och förhoppningsvis landa i hoppet. Men, det vore väl inte helt likt mig, vore det?

Av hävd är jag en ge uppare av rang. Om saker går mig emot, säger jag "fuck it", och går därifrån. Mer än en gång har jag testat saker, som jag sen helt har lagt på hyllan för att jag inte klarade av dem på första försöket. Jag är kortsiktig, har inget tålamod och vill att allt ska funka på studs, helst nyss (det är därför jag älskar Appleprodukter antar jag). Jag vill inte hålla på att krångla. Kort sagt: är jag inte bra på en grej på en gång ger jag fan i att ens försöka en andra gång. Det är inte värt min ansträngning helt enkelt.

Det enda jag fram till för inte så länge sen inte gett upp på, var lastbilskörningen. Jag var så jävla dålig när jag började. Jag var lättstressad, hade ingen koll på växlarna, och fick så mycket skäll att jag nästan blev helt paralyserad. Talang var - och är! - inget jag har, så det jag till slut lärde mig, gjorde jag på ren vilja. Jag var inte säker på att jag någonsin skulle klara av det, men jag visste att det här var någonting jag verkligen ville skulle fungera, och då var det äntligen värt att lägga den där extra ansträngningen på det. Vet du? Det lyckades. Jag ska inte säga att jag är en gudabenånad lastbilschaffis, men jag jag är bra. Jag är långt mycket bättre än någon trodde att jag skulle kunna bli, men allt har hängt på att jag faktiskt har gett mig fan på att lyckas, och för att jag trodde att jag en dag skulle få koll på det om jag faktiskt ville det riktigt mycket.

Nu har jag kommit till den andra saken någonsin i mitt liv som jag inte har gett upp vid första tecknet på krångel. Jag har inte gett upp på första, eller andra eller ens tredje tecknet, eftersom jag fullt och fast är övertygad om att det kan bli bra. Jag är inget större fan av livscoacher och "allt handlar om inställning, se dig själv som vinnare så blir du en!", snarare tycker jag att mycket är BS, och att det skapar en onödig stress för folk som inte lyckas med allt de företar sig (för det handlar ju bara om deras inställning, är de fattiga och sjuka är det bara att rycka upp sig och TA TAG i sitt liv). Samtidigt så har ju jag, i detta nu, just den inställningen. Jag tror att det här går att fixa, men att det kräver tid och ansträngning. Jag är beredd att lägga ner hårt arbete för något jag tror på, och gudarna ska veta att det känns märkligt att inte bara backa och säga "jamen då struntar vi i allt". Jag är en ge uppare av rang, och när jag inte lägger ner arbetet på studs vid en motgång torde det betyda något. Antagligen betyder det att jag är dum i hela huvudet, det skulle inte förvåna mig.

Att ha taskig självkänsla och en ge upp-attityd går utmärkt, det är snarast så det funkar. Att då blanda in en känsla av kämparglöd och jävlaranamma i det, det ställer saker på huvudet och på ända på samma gång. (Men nej, jag menar inte att jag tänker "ja nu jävlar, nu ska jag ge upp så det skallar mellan husen!", snarare tvärtom.)

Samtidigt tycker jag ju att jag är ett kap. Hur fan går det ihop?

Nästa kvinna

2011-03-16T09:04:00.001+01:00

som ger mig tulpaner ska jag gifta mig med.

- iPhonepostat

För mycket?

2011-03-15T21:07:00.002+01:00

Om jag går på stan och ser en man i femtioårsåldern, med välskräddad överrock och ett självsäkert leende, och jag tänker "demon!": betyder det att jag har kollat en smula för mycket på Supernatural?

Inte helt sällan

2011-03-15T20:25:00.003+01:00

gör jag fortare än jag tänker. Nu, för en stund sen var en sån grej. I stället för att fundera så sa jag "japp, jag kommer!", i stället för att fundera på om jag hade andra planer. Det hade jag, kom jag på typ nu.

Samtidigt skulle det underlätta att byta planerna, om inte annat så för min sinnesfrid. Eller så pajas den ännu mer, svårt att säga så här på rak arm.

Ja, det är våren

2011-03-15T19:11:00.003+01:00

Igår var det 15 plusgrader när jag kom till Zwolle. 15! Det spelade mig rakt ingen roll att uppkopplingen inte funkade, för det var fint väder.

På tal om jobb: ibland gillar jag inte mitt jobb lika mycket som annars. Härom kvällen var en sån. Tänk en förflugen kommentar på Facebook, ett litet tjuvnyp för att få någon att antingen 1) försöka tänka på hur han skriver, eftersom det är hart när omöjligt att förstå; 2) ge fan i att hänga där när han har druckit, eftersom det är hart när omöjligt att förstå vad han skriver.

Så, jag kom med en liten gliring, mest för att jag var en smula uttråkad, och blev lite förvirrad över att inte förstå. Enter spam-bonanza. Det började rasa in mail, av typen "jag gillar dig som person jag hoppas att du gillar mig". Till en början försökte jag vänligt att förklara att kommentaren inte var så himla allvarligt menad, men när svaren som kom inte hade något med det jag skrev att göra, tröttnade jag. Jag slutade svara, och det kom mail på mail på mail. Sen kom det även sms, några st. Just då, då var jag inte så glad över mitt jobb. Eller jo, fortfarande glad över jobbet, men inte så mycket över en kollega.

F ö var det samma kollega som kom med det härliga "Men, jag tycker att du verkar normal.".

Huh?

2011-03-15T19:09:00.002+01:00

Jag undrar lite hur det kommer sig att det här inlägget är taggat med "flator flator flator". Nog för att det var exakt så många flator jag hängde med den dagen, men ändå? Märkligt.

Okej, jag trillade dit

2011-03-12T23:03:00.003+01:00

Ja, jag såg finalen. Nej, jag gillade inte vinnarlåten. Jag har svårt för folk som sjunger så nasalt; dessutom tycker jag att pojkvaskern borde kika lite på Stoppa sabbet, och sluta paja grejer.

Liksom många andra fann jag det fantastiskt underhållande att vinnarlåten var oerhört lik Glenmarkbidraget från 1984, Kall som is. Bland upp den med någon BWO-dänga (tack Astrid!), så har vi ... vad fan hette låten? Ja, den som lillkillen just sjöng.

Förresten, Vargas-bruden? Fy fanken. En docka som sjunger så barnsligt att Lisa Ekdahl verkar macho, då har det gått långt.

Sammanfattning av kvällen:

2011-03-12T01:44:00.004+01:00

kanske inte världsklass, men bra jävla fin ändå.

Idag hann jag med mycket: jag började med frukost med Javiera, gick sen och tränade, och åt efter det lunch med en bekant som jag aldrig hängt med förr. Sen blev det nån timma hemma, och sen häng på Uplands. Bra dag. Bra kväll. Den kunde ha varit bättre, men kunde också ha varit sjukt mycket sämre.

Aimee Mann - Wise Up

2011-03-10T22:41:00.000+01:00

Tack för att du väntar

2011-03-09T23:30:00.001+01:00

du behåller din plats i kön.

Jag skrev ett långt inlägg

2011-03-08T17:39:00.002+01:00

men jag blev bara argare och argare ju längre jag skrev, så jag vete fanken om jag kommer att slutföra det. Det jag vill säga är att om du inte förstår att det finns förtryckande strukturer i samhället så är du dum i huvudet. Ja, det är så enkelt.

"Varför finns det ingen internationell mansdag då, va? Va? Va?" Vi kan säga så här: jag skulle ge upp 8 mars i en grisblink om det innebar att jag (och mina medsystrar) skulle få samma privilegier som män per automatik har. Verkligen, ta den bara!

Det finns de vanliga invändningarna om "men åh, jag är inte feminist, jag älskar ju män!", "men i Saudiarabien, där är det mycket värre. Här har ni det bra, gör nåt där det spelar roll i stället!" och "det handlar bara om individer, det finns ingen strukturellt förtryck.". Jag skrev som sagt långt och ordrikt, men jag tröttnade. Jag tröttnade på dumhet, och på "jamen jaaaag är inte förtryckt!". Men så jävla bra för dig då! Bara för att du, i detta jävla nu, inte känner dig förtryckt, behöver det faktiskt inte betyda att det inte finns förtryckande strukturer. Stå upp för din medsyster för fan!

Jag ska inte skriva i affekt. Det blir bara svordomar och gråt.

Jag önskar så

2011-03-08T05:07:00.001+01:00

att jag kunde säga att allt är kalas och tårta.

- iPhonepostat

Sol!

2011-03-05T08:49:00.001+01:00

I Malmö är det soligt och vackert. Bra där.

- iPhonepostat

Jag är så bra på att sova

2011-03-04T18:30:00.003+01:00

när jag väl är på jobbet. Så här innan? Not so much. Jag tror att det kommer att bli stora mängder kaffe i natt, blandat med sömn närhelst det finns tillfälle.

I övrigt känns det faktiskt ganska bra. Jag fick en väldigt fin avslutning på torsdagen, och en bra start på fredagen. Dessutom har jag tränat idag, bara en sån sak.

Äh, jag hade fel

2011-03-03T09:40:00.000+01:00

Tydligen var jag arg i onödan, och sen i onödan också. Det hade förstås varit snajsigt att få reda på att upplägget är ändrat, så ärligt talat är jag fortfarande förbannad. Det, och sen.

- iPhonepostat

Jag är lite trött nu

2011-03-03T04:51:00.001+01:00

Jag är trött på allt. Det beror just nu på att jag blev väckt flera timmar tidigare än nödvändigt, och att jag kommer att bli sen hem. Jag var glad när jag vaknade, och trodde att jag skulle få åka tidigare. När jag fick reda på att nä, det var inte min bil som kommit, för de hade visst bytt bilar utan att meddela, blev jag så väldigt irriterad. I vanliga fall hade jag kunnat ta det, men just idag gick det dåligt.

Inte nog med att jag blev väckt flera timmar för tidigt; jag kommer antagligen att fastna i köerna vid Köpenhamn, och sen också mellan Sthlm och Uppsala. Adjö bekväma hemkomst, hej och välkommen jävla skitdag.

Men vafan, det är många timmar kvar på dagen. Den har fortfarande möjlighet att bli fin.

- iPhonepostat

Emobloggande känns jävligt gjort

2011-03-02T17:13:00.001+01:00

så egentligen borde jag blicka framåt, mot den ljusa framtid som väntar strax bakom hörnet. Jag ska bara sova först, och sen åka hemåt.

I Danmark är det f ö plusgrader, bara en sån sak.

Så härligt det är ändå

2011-03-01T19:11:00.002+01:00

Under det senaste året har jag mest jobbat och träffat Siri. Jag har varit väldigt nöjd med det, och ärligt talat inte saknat så mycket annat. Det är ju så när en är galet upp över öronen tokförälskad, allt annat får stå tillbaka en smula.

Men ja, så kom då dagen då jag blev lämnad. Helt plötsligt hade jag eoner av tid att göra ingenting på. Jag skulle ju kunna göra det klassiska och sätta mig i ett hörn och dricka sprit till jag inte orkade vara olycklig mer, eller så skulle jag kunna göra något mer konstruktivt. Jag skrev på Facebook något i stil med att jag, p g a min ändrade relationsstatus, hade massor av tid, och behövde sällskap. Jag hoppades på något slags reaktion, men jag hade inte räknat med den anstormning som följde. Helt plötsligt hade jag massor av häng, bara att välja och vraka.

Trots att jag alltså har varit norra halvklotets tristaste brudtrasa, och dissat sällis hit och dit, så fanns mina vänner fortfarande kvar! Sånt kan få mig att bli alldeles tårögd.

Jag behöver fortfarande sällskap, mest hela tiden. Jobbar jag inte vill jag alltså ha häng, så mycket som möjligt. Visst, det är kanske att ducka problemet med hjärtat som håller på att gå i bitar, men jag har aldrig sagt att jag är modig och vågar möta saker direkt. Jag är feg och konflikträdd, och bättre på att dricka kaffe än på att rannsaka mitt hjärta. Så, häng med mig!

Om jag ändå kunde vara arg

2011-03-01T18:37:00.004+01:00

Tänk så mycket lättare det hade varit att bara kunna vara arg, i stället för att känna sig ... ja, helt tom. Jag vrider och vänder på saken, men ingenstans finns ilskan. Besvikelsen finns där, och givetvis sorgen. Förvirringen finns där, helt klart, men ingenstans kan jag skymta den rödglödgade ilskan, den som skulle kännas så förlösande. Den skulle ta bort alla känslor av otillräcklighet, och skölja bort misstanken om att det var min rädsla, och min svaghet som gjorde att hon inte ville vara med längre. Min rädsla att jag inte visade min kärlek tillräckligt starkt, tillräckligt mycket, tillräckligt ofta skulle få stryka på foten till förmån för ilskan, och till slut kanske t o m hatet.

Men nej. Jag vill inte hata. Det räcker med att jag från och till kämpar med självhatet, mer hat får inte plats. Jag vill dessutom inte känna ilska heller. Bara för att det vore enklare, betyder det inte att det vore bättre, eller önskvärt på något sätt.

Förresten, handlar det här om syster eller flickvän? Jag vet inte. Kanske båda.

Jag vet ingenting

2011-03-01T17:56:00.003+01:00

Om det är dags att ge upp hoppet, alltså verkligen verkligen ge upp det sista hoppet ... så ...

Idag

2011-03-01T06:33:00.001+01:00

Idag skulle Carina ha fyllt 34. Jag saknar henne så det gör ont, och jag har ingenstans att göra av smärtan.

<3

2011-02-28T15:54:00.001+01:00

Stilla dig lilla hjärtat, brist inte än. Jag behöver dig fortfarande.

- iPhonepostat

Att våga vara svag

2011-02-27T19:55:00.008+01:00

För några dagar sen läste jag en bloggpost, skriven av en person jag har kommit i kontakt med på Twitter. När jag läste den, så kände jag igen mig så väldigt mycket. Anna skriver:

[...]Så jag avstår helt enkelt. Försöker prata om annat. Låtsas att allt är bra. Saker är bra, på sitt sätt, men saker är också väldigt dåliga. Jag vill inte tynga er med det. Jag vill inte skrämma bort er härifrån. Jag vill inte att ni ska tro att jag är knäpp. Jag tror inte att jag är knäpp. Än.[...]

och

[...]Fast man kan inte vara för ärlig från början med nya kontakter. Man måste spela lite charad, inte gå på djupet, lysa med ficklampa på mörkret inombords så det inte verkar så skrämmande.[...]

och jag kan bara känna mig sorgsen.

Jag är så väldigt kluven till att prata om det som skaver och gör ont, det som riskerar att slängas i ansiktet på en om någon vill en illa, det som inte är rumsrent, sunt och välordnat. För några månader sen skrev jag ett blogginlägg om liknande saker, där jag undrade om jag var fel ute, som faktiskt pratar om saker som inte är bekväma.

Jag vill kunna prata med mina vänner om allt, inte bara rosa ponnies och solsken i blick; det handlar även om att vakna i panik över att min syster är död. Jag vill kunna berätta om de dagar då jag inte komme på ett riktigt skäl att kliva upp, om de dagar som bara rinner iväg för att jag har tappat drivet. Samtidigt så vet jag ju att jag riskerar att ses som knäpp, som galen och som icke tillförlitlig. Att erkänna sina svagheter gör att en står där, naken och utan skydd för angrepp. Att visa upp en spricka i muren gör att en står öppen för hat, för andras fruktan, och det gör en ärligt talat helt och hållet värnlös. Icke desto mindre känner jag att det även gör mig starkare, för vad är egentligen starkare än att släppa masken, och erkänna att jag är svag?

Det naknaste jag någonsin har skrivit tror jag, skrev jag för inte alls länge sen. Jag läste inte igenom texten innan jag postade den, för jag visste att jag aldrig skulle våga lägga upp den på en helt publik blogg då. Jag har aldrig haft så ont i magen av att lägga upp något på bloggen som då, så varför gjorde jag det? Ärligt talat, jag vet inte. Kanske var det i förhoppning om att få en reaktion. Kanske var det för att jag kände på mig att jag skulle bli lämnad, och än en gång insåg att ingen egentligen känner mig.

Hur som helst så fanns den där till slut, skriven i all hast, och utan genomläsning. Jag tror att det som skrämde mig mest, var att nu skulle vem som helst kunna ta del av en liten bit av det jag varit med om. Precis som så många andra i samma situation så har jag skämts. Ja, jag skäms faktiskt fortfarande. Ändå kände jag att det fick vara dags att i alla fall glänta på masken, även om risken fanns (och finns!) att den som läser det antingen tänker "oh my, uppfuckad brud som inte kan hålla det privata privat", eller "wow, bruttan har ju uppenbart issues, bäst att hålla sig borta".

När jag läste Annas bloggpost så kände jag att jag ville skriva mer om det, men som vanligt fann jag inte orden (eller drivet, drivet fattas mig ständigt). Idag läste jag Andres Lokkos text om Anna Nicole Smith, och de två sista paragraferna fick mig att helt tappa andan. Här är en person som skriver det jag tänker, och som vågar vara öppen och naken med det som gör allra mest ont. Det modet, det gör mig andlös, mållös och fantastiskt glad. Jag är ledsen för hans skull, men jag är så tacksam över att han skrev om det. Han skriver

[...]När allt han egentligen borde göra är att dela med sig av sina makabra erfarenheter av att bli obarmhärtigt lämnad just när man kände sig som allra tryggast, när man verkligen allra minst anade det. Det vore den enda sanna vägen ut ur det här och också en möjlighet att kanske, kanske kunna erbjuda tröst till de som befinner sig i samma hemska sits. Men, nej, ändå gör han inte det. I alla fall inte än.[...]

och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Andres Lokko skriver vad han känner, och det är inte fult. Det han skriver är vad han känner, och vad jag känner. Det är inte fult, det är mänskligt. Att dela med sig av det mörkaste, det som gör som mest ont; det är väl ändå vad det är att våga?

Okej,

2011-02-26T18:30:00.002+01:00

så jag är singel igen. Jag skulle kunna gräma mig över många saker ("vad gjorde jag för feeeeel?", "vem ska jag nu hångla med?", "kommer jag att dö ensam och uppäten av katter?"), men det känns ju inte så jävla konstruktivt. I stället får jag fokusera på det bra. Jag har haft ett fantastiskt år (med sina desperata dalar, att säga något annat vore att ljuga), och jag har lärt mig en del. Tänk bara på att jag faktiskt inser att om en skitsnygg sportflata vill ha mig, kan det betyda att det finns fler med samma smak. Bara en sån sak! :)

I övrigt finns det väl inte så mycket annat att göra än att jobba, fika, träna och jobba lite till. Jag vet att jag säkert jinxar det här som fan nu, men jag känner att träningen kommer rätt nu. Äntligen är jag motiverad, och kommer att ha gott om tid. Min plan är inte att bli smal (det skulle inte funka med mig, jag är och förblir en tjockis), utan att bli snygg(are). Mina underarmar ska tillbaka, och så är det med det.

Jag är så tacksam och glad över att jag har så ställuppsamma vänner, och att jag har fått tillbringa ett år med en så vansinnigt vacker, rolig och fantastisk kvinna som Siri. Därmed inte sagt att jag inte kommer älta ett tag, men det hör nog faktiskt till.

Ibland kan det nog hjälpa

2011-02-26T07:36:00.003+01:00

att ta ut elände i förskott. Smällen blir inte fullt lika stor då.

Patetiskt men sant

2011-02-25T15:00:00.002+01:00

Dagens spellista.

När jag blir stor

2011-02-25T14:32:00.000+01:00

ska jag känna vad sjutton jag vill.

Här skulle jag

2011-02-25T14:20:00.003+01:00

kunna skriva något alldeles vansinnigt deppigt och mörkt, men det gör jag inte. Jag konstaterar att livet kunde vara mycket sämre, att jag kanske har lärt mig något, samt att tulpaner kan få själen att lyfta en liten bit.

Det händer

2011-02-24T22:31:00.001+01:00

att jag inte riktigt vet vad jag ska känna. Ibland försöker jag då att inte känna alls, men det fungerar väldigt dåligt.

- iPhonepostat

Så sant som det är sagt

2011-02-24T09:37:00.001+01:00

- iPhonepostat

Ny dag, nya möjligheter!

2011-02-24T00:18:00.001+01:00

Nu ska jag strax iväg till jobbet, och fanken vad trevligt det ska bli!

Alea iacta est

2011-02-23T16:06:00.001+01:00

Det känns så i alla fall.

Ja jävlar

2011-02-22T21:43:00.001+01:00

Karin,en självförtroendeboost av sällan skådat slag. Jag gillar't.

- iPhonepostat

Fagget Fairys - Feed The Horse

2011-02-22T15:59:00.000+01:00

Kom igen hansi!

2011-02-22T14:50:00.003+01:00

Ärligt talat, är det här "Välkommen till 'Det är så jävla synd om mig, snyft snyft'", eller är det "Hej, jag heter Hanna och är rätt ball"? Jag skulle säga det senare, så 'nuff witha whinin'!

Just nu är jag på en liten high, efter att - för första gången på lääänge - pallrat mig iväg till gymmet. Jag tycker att det är lite läskigt där, eller snarare, att gå dit. Väl där är det nästan hur soft som helst. Jag gick dit, pep mitt kort, och stövlade fram till tjejen i kassan och sa "Hej. Jag har ett problem." Jag berättade för henne om min totala brist på karaktär, och att jag verkligen verkligen borde komma igång igen. I stället för att snörpa på munnen (vilket hon skulle kunna ha gjort, men som jag på intet sätt förväntade mig, de har galet trevlig och bra personal nämligen.) så sa hon "Jamen då bokar vi in en tid till dig, så får du ett nytt program. Sen kör du det ett tag, och bokar in en ny tid. Sen bokar du in nya tider tills du känner att det sitter, och du känner dig bekväm igen."

Så, jag bokade in en tid, och gick sen in och tog 40 min rask promenad på löpbandet. Visst, det är inte så mycket att hurra för, men för en sån som jag (fet lastbilschaffis) så är det en fin start. Jag kommer säkert att få äta upp det här, men jag har en skön känsla nu. Det går bra nu, kompis det går bra nu!

(Dessutom är jag faktiskt snygg idag igen. Jag tror att nyfixade ögonbryn och ny frippa hjälper.)

Det känns fint

2011-02-22T11:14:00.003+01:00

att ha en klok syster som säger sånt där en egentligen kanske inte vill höra, men borde.

Nu är klockan över 11, och jag har varit vaken sen åtta. Jag har hunnit med att slösurfa, slösurfa lite till, plocka fram mina skor, och duscha. Jag har dessutom pratat med Anneli en ganska lång stund. Kvar att göra idag är att ... tja, starta dagen. Jag borde t ex börja med att äta, och kanske klä på mig (handduk i all ära, men det börjar bli lite kallt om tårna). Sen får vi se om jag pallar att pallra mig till stan, eller om det blir som ännu en av mina ledigdagar, d v s slutar med att jag gör noll och intet.

Just nu tror jag på att jobba. Ledighet ger mig bara tid att tänka, grubbla och vegetera, jobb ger mig lugn i kropp och själ, och något att se fram emot. Jo, jag har massor att se fram emot när jag är ledig också, men på jobbet så är det så enkelt, jag vet vad jag ska göra. Dessutom tjänar jag pengar på att göra det jag gillar typ mest i hela världen. Snart kommer jag t o m kanske vara duktig på det? ;)

Jag är hemma nu,

2011-02-21T23:01:00.002+01:00

och jädrar i min lilla låda vad tyst det kan vara.

Idag har jag f ö varit extra snygg, men ingen har fått chansen att se det. Tyvärr framgick det inte heller på emobilden (där jag mest ser ut att ha svalt en hamster), men det är sanning, jag svär! ;)

Torsvik

2011-02-21T16:07:00.001+01:00

Vi kan väl starta traditionen med emobilder i backspegel? Det var ju länge sen. :)

Jag och Darth hänger i Torsvik. Det är bara halvkul.

- iPhonepostat

Det skulle kunna vara värre,

2011-02-21T02:18:00.001+01:00

det kan det alltid.

Det finns så mycket

2011-02-20T13:31:00.002+01:00

att säga, men jag vet inte hur. Jag vet inte om jag vågar säga någonting, för allt blir fel och skapar distans, eller så blir det för krypandekrälandeserviltochäckligt, och det är ju egentligen inte jag.

Kanske borde jag helt enkelt bara bita ihop och vänta ut tiden och beskedet.

Under tiden jag funderar på det, befinner jag mig på gränsen. Givetvis i livet i största allmänhet, men framför allt på det sättet att jag har Tyskland till höger om mig, och Holland till vänster. Jag har en dator, en varm gosig bil och ett USB-minne med de nio första avsnitten av Supernaturals femte säsong. Vad jag mer kan begära? Klarhet kanske.

Limbo,

2011-02-19T07:31:00.001+01:00

inte bara dans.

- iPhonepostat

... och vem i helvete försöker jag att lura?

2011-02-18T17:49:00.000+01:00

Olle Ljungström - Kaffe och en cigarrett

2011-02-18T13:24:00.000+01:00

Jag tror inte att du läser

2011-02-18T13:03:00.002+01:00

men om du gör det vill jag bara påminna om det här:

Det är liksom ingen idé

2011-02-18T11:11:00.002+01:00

att ta ut varken sorg eller glädje i förskott. Smartare är att försöka se det fina just nu, och just just nu är det fanimig jag.

Vissa dagar

2011-02-18T09:42:00.002+01:00

blir liksom vackra fastän de rimligtvis inte hade potential. Igår var en sån dag. Det var upplagt för katastrof, men i stället blev den i stort sett rekordfin. Efter omständigheterna hade den inte kunnat bli ens lite bättre. Lunch med David, och sen långhäng med Astrid (ett halvt dygn får nog räknas som hyfsat länge), och livet känns mot förmodan jävligt fint. Inte optimalt på något sätt, men fint.

Tack

2011-02-18T02:56:00.002+01:00

David, och tack Astrid.

Ibland

2011-02-16T07:45:00.000+01:00

får en ett "hoppas", när en hoppas på ett "tror". Det skaver.

- iPhonepostat

Det här med vinter

2011-02-15T18:45:00.001+01:00

Känns det inte lite gammalt, liksom redan gjort? Nä, jag tror att trenden för i vår kommer att vara plusgrader, flera dagar i rad. Det känns nytt och fräscht.

- iPhonepostat

Plus i Holland,

2011-02-15T06:36:00.001+01:00

minus i Sverige. Vore det inte för den vackra skulle jag starkt överväga att stanna kvar här till det är plusgrader även hemma.

- iPhonepostat

Äsch, jag vet faktiskt inte,

2011-02-13T22:03:00.001+01:00

men just nu känns det bra och fint.

- iPhonepostat

Det går bra nu,

2011-02-13T07:48:00.000+01:00

kompis det går bra nu.

Jag har stekt raggmunkar

2011-02-11T18:28:00.002+01:00

Det blir nog kvinna av mig också så småningom.

Dagens tips:

2011-02-11T14:23:00.004+01:00

Verkligheten i P3

Jag kan inte fatta att jag inte förrän för inte alls länge sen (<- VM i negationsstapling) insåg att det är ett helt briljant program. De pratar med riktiga människor, med riktiga liv. Nu tankar jag poddar för glatta livet, och får inte nog.

För övrigt är jag hemma efter en ganska lång natt. Jag hade nästan inget på trailern (1800 kg, när det tiodubbla är mer rimligt), vilket ledde till att jag blev trött i armarna efter att ha fått styra emot kastvindarna. Väl framme i Södertälje fick jag skotta fram bilen (vilket tog tid) och sen köra hem till Uppsala (vilket också tog tid, men inte fullt så mycket som jag hade trott). Nu borde jag sova, men är fortfarande lite uppe i varv. Jag borde förresten äta också. Oh truck.

Tänk

2011-02-10T15:12:00.001+01:00

att det kan kännas som semester att jobba. Så fort jag sätter mig i lastbilen är det som att all oro rinner av mig, och jag blir lugn i hela kroppen. Jösses så glad jag är över mitt jobb!

- iPhonepostat

Ser du?

2011-02-08T17:14:00.003+01:00

Ser du vad jag gjorde här, strax under? Jag skrev en "... fast egentligen är allt små mjuka nallar och fluffiga enhörningar. Ingen fara på taket här, nähädå!", för alla vet att ingen gillar en gnällig bitterfitta som a l d r i g n å g o n s i n ä r n ö j d. "Men var lite glad då! Hörrööö... kom igeeen, ge mig ett leende!"

Fast ... jag måste ju få vara ledsen över sånt som gör ont, som skaver och vill ut? Allt kan inte vara kalas och tårta varje dag, och den som säger sig ha ett sånt liv ljuger. Jag är så oerhört ledsen över flera saker, och rädd för ännu fler, men det behöver naturligtvis inte betyda att det inte finns sånt som är bra. Jag är tacksam över att jag har så fantastiskt fina vänner t ex, som jag misstänker älskar mig fastän jag oftast framstår som en bitter, otrevlig och stingslig typ. Nivet att se igenom det. Ni vet också att se igenom "woohoo, allt är fint och bra och fantastiskt, och jag är inte rädd för någonting", för ni känner mig bättre än så. Jag tror att jag bara vill försäkra en eventuell läsare om att jag i grunden är rätt glad, men med mörka dagar då och då.

Just nu så saknar jag bara Carina så mycket att jag vill skrika rätt ut.

Okej, det förra lät som misär

2011-02-08T16:49:00.002+01:00

Äsch, allt är ju inte ledsamt i livet. Jag vaknar t ex glad varje arbetsdag (även om jag ärligt talat är glad att jag inte jobbat nu när det har varit som stormigast), och det är nog inte alltför många förunnat. Ja, jag vaknar glad nästan alla dagar, även om det sällan ser ut så här.

Snart mars

2011-02-08T14:24:00.004+01:00

Ganska snart är det mars. ("Snart?" säger du och höjer på ögonbrynen, "det är ju mer än en halv månad kvar?". Det är sant, men det känns snart ändå.)

Den första mars skulle Carina ha fyllt 34. 34, det är ingen ålder. Jag minns när jag var liten, och bråkade med henne. Jag sa "När jag blir stor ska jag bli äldre än du!", för jag var så jävla trött på att alltid vara minst. Snart är det sant. Snart är jag äldre än hon var när hon dog, men jag blir inte klok på det. En lillasyster kan inte vara äldre än sin storasyster, det håller inte.

Fortfarande är det ingen som känner mig som hon. Det finns ingen i hela världen som har samma minnen som jag, som kan berätta för mig vad som egentligen hände då, förut, i det gamla livet.

Vad hände egentligen den dagen jag kom hem efter att ha varit ute hela natten för att mamma hade släpat hem ytterligare en finsk karl som skulle bo hos oss, och det först var låst och min nyckel inte passade? Vad hände när Carina följde med mig för att övertyga mig om att jag inte var galen, att det inte luktade blod i hela trapphuset och de där kletiga fläckarna i trappan, inte var de vad de såg ut som?

Vad hände när min nyckel faktiskt passade, och hallen var full av blod? När jag fick panik, blev hysterisk och det enda jag kunde tänka på var att mina småsystrar var döda? När jag skrek och skrek, och visste att de var döda, för hur kunde det annars vara så mycket blod?

Vem annars än hon kommer ihåg vad som hände sen? Grannarna kom ut, och förklarade att systrarna var omhändertagna, och att blodet kom från den finske karln. Ingen förutom Carina kan berätta om jag sa det högt, eller bara tänkte det: "Jag hoppas att hon är död. Gud vad jag hoppas att hon är död!". Egentligen, vad spelar det för roll? Det är ju tanken som räknas.

Carina var min trygga punkt, även om hon sällan var trygg själv de sista åren. Jag visste att om jag behövde prata så fanns hon, men vem i helvete ska jag prata med nu? Vem ska jag våga anförtro att jag är rädd hela hela tiden? Vem orkar höra på mig när jag bara vill gråta och skrika, vem ska stryka mig över håret och berätta för mig att jag är trygg här? Det finns ingen kvar som vill övertyga mig om att allt blir bra. Så fort jag känner mig säker slits tryggheten ifrån mig, och trots att rädslan inte är min från början smittas jag av den. Jag borde vara lycklig (och det är jag!), men gudarna ska veta att jag behöver någon som säger "Hanna liten, jag finns här för dig."

Jag önskar att mars var över och förbi så jag kunde se hur resten av livet ska arta sig.

Vissa dagar

2011-02-04T11:08:00.001+01:00

är bättre än andra. Den här dagen hamnar nog lite mittemellan.

Det här med sömn

2011-02-04T10:59:00.003+01:00

Det knepigaste med mitt jobb är att sova ikapp innan det är dags att jobba. Ta i kväll t ex: jag ska köra vid midnatt ungefär, vilket torde innebär att jag åker hemifrån ett par timmar innan. Jag kom hem från jobbet igår eftermiddag, och hade då varit vaken sen 02.30. Det finns alltså inte en challe i havet att jag - för att kunna sova innan det är dags igen - kan stanna uppe så mycket längre än till 22. Det i sin tur innebär att jag kliver upp i vanlig tid, och sen är hela dagen ... jamen märkligt planerad. Jag måste hinna sova några timmar (att få in åtta är ju bara att fetglömma), men jag vill ju också hinna vara vaken och träffa Siri, och handla, och ha ett liv i största allmänhet. Så, det är det knepigaste med mitt jobb, men samtidigt så är turen som börjar vid midnatt fredag/lördag min favorit, så jag står ut.

Det är skillnad på folk och folk

2011-02-01T20:47:00.001+01:00

Ibland tänker jag "det blev ju folk av mig också trots allt", men så kommer jag att tänka på alla gånger jag fått höra "du kan ju inte bete dig som folk!", och blir ändå lite nöjd. Alla vet ju att folk är idioter.

- iPhonepostat

Mood of the day

2011-01-31T07:26:00.001+01:00

Se: Emil Jensens Så får du mig ändå.

- iPhonepostat

Vin, kvinnor och sång

2011-01-30T18:42:00.003+01:00

Det är så en bra helg ser ut.

Those Dancing Days - Reaching Forward, Live från P3 Guld 2011

2011-01-30T15:17:00.000+01:00

Those Dancing Days - Reaching Forward

2011-01-30T15:16:00.000+01:00

Nu är det dags

2011-01-27T01:18:00.002+01:00

för den här lilla tanten att klä på sig, plocka ihop sina grejer och dra till Södertälje. Jag vaknade vid 23, pigg som en lärka. Nu, när klockan är över ett, är jag trött igen.

Håll tummarna för finare väglag än härom dagen, då det tydligen stod stilla runt Jönköping för att lastbilarna inte kom upp, och resterande inte vågade åka ner (och jag kan inte säga att jag klandrar dem, jag tar det så lugnt jag bara kan, hur fegt det än må framstå).

Det är tur

2011-01-25T12:31:00.001+01:00

att jag är så jävla rik, för annars hade jag fått spunk just nyss när jag såg hur mycket mitt bostadslån kostar mig i räntor allena.

(Okej, jag är inte rik, och jag fick lite spunk, men inte så farligt.)

Ett ord på tre, i stället för två bokstäver

2011-01-24T17:46:00.001+01:00

Tänk så det kan svirra i kroppen av att höra ett "när" i stället för ett "om".

Den lilla sjöjungfrun

2011-01-24T11:05:00.003+01:00

Jag älskar både Sara Hanssons och Nanna Johanssons serier om Den lilla sjöjungfrun. Jag tror dessutom att den förstnämnda är något på spåren när det kommer till önskningar.

Tre gånger på nitton år,

2011-01-24T10:53:00.002+01:00

det är så många gånger jag och min vän Carola har träffats. Vi hittade varandra genom Mitt Livs Novell (oh my, det var tider det!), och började skriva galet intensivt. Många av åren har gått utan att vi har hörts av alls, och inte ens de senaste har vi hörts särskilt ofta. Ändå kändes det så naturligt att sitta i hennes kök igår, och dricka kaffe och prata om allt möjligt. Vi behövde inte lära känna varandra på nytt, utan tog bara vid där vi var.

Vänskap, kärlek och tulpaner; det är det som ger mig hopp om livet.

P3 Guld, otrevliga göteborgare och lika som bär

2011-01-24T09:35:00.003+01:00

Under Musikhjälpen vann jag två biljetter till P3 Guld. Visst, galan var i Göteborg, och under en av mina jobbhelger, men gala är gala. Jag tog ledigt, och i fredags satte jag och Siri oss i gröna faran, och körde ner.

(Hade vi sjuk otur, som mest råkade på otrevliga människor, eller är folk i Göteborg snäppet oartigare än mälardalingar? Ingen annanstans har jag väl varit med om att folk inte ens tittar på en när en håller upp dörren för dem, eller att de släpper dörren i ansiktet på en. Folk knuffades (hårt!) utan att be om ursäkt, och var allmänt kassa. Givetvis var det inte alla, men den enda som höll upp dörren för mig (förutom Siri) var en annan turist, och den enda som tackade mig för en hållen dörr (förutom Siri) var turist han också. Sheesh, jag är kanske gammaldags, men lite jävla hyfs går väl ändå att visa?)

Egentligen så gjorde vi inte så rasande mycket i Göteborg. Vi åt middag på fredagen, och på lördagen fikade vi, åt lunch och eh ... ja, det var väl det. Kl 19.30 satt vi inne i Lisebergshallen, och 20.03 drog det igång. Jag hade höga förväntningar på Oskar Linnros, ocj det var väl egentligen allt. Han var kanonbra, verkligen, men de som verkligen fick mig att nästan trilla av stolen var Those Dancing Days. Jag hade ingen koll på dem, annat än att jag har hört dem på radio och tyckt att de har varit helt okej. På svt play går det att se dem (00:40:38), fram till den 22 februari. Tyvärr är ljudet långt mycket plattare, och de lyckas inte få fram känslan och energin som var så tydlig live. Hur som helst, de var galet jävla bra helt enkelt. Otippat, men en glad överraskning.

F ö tyckte jag att det var en ganska tråkig publik som inte nappade på Kittys Ace of Base-grejer, och i allmänhet var rätt opeppande. Jag var även ruskigt star struck på vägen in och ut, det blir så konstigt att se Christer och Morgan, och Rebecka och Soraya, och Åsa, och ... jamen alla de där som brukar hålla mg sällskap. På vägen till hotellet (efter att ha snubblat över en turkisk restaurang som hade just det jag var ute efter - ost och vin - och suttit där ett tag) blev jag det än en gång, av att se Oskar Linnros stå utanför hotellet där festen hölls. Ibland känner jag mig som 13.

Oskar Linnros ja. Jag såg en bild på honom i GP, och började fundera på vem han var så lik. Sen slog det mig: han är lik Simon Kvamm, sångare i Nephew. Visst, närstudera bilderna så är de kanske inte lika alls, men vid en snabb titt så är det lätt att studsa till. Eller så är det jag som är kass på ansikten, så kan det ju också vara.

I helgen har jag alltså lärt mig att göteborgare i gemen inte är goa och glada, att jag blir helt stirrig när jag ser kändisar, och att två av mina favoriter är sjukt lika, om en kisar.

Men vafan?

2011-01-20T12:55:00.002+01:00

Idag har jag ont i magen. Jag misstänkte först mensvärk (enligt min p-tracker är jag nu fem dagar över tiden, så troligtvis är jag gravid. "Man vet ju aldrig med kvinnor i din ålder", som läkaren sa till mig för ett tag sen.), men den brukar ju sitta långt ner.

Den här värken sitter högt upp, och just nu är det troligaste magkatarr. Helt märkligt vore det ju inte, med tanke på att jag är kass på att sova när jag väl är hemma (inte sällan är jag uppe 24 h på raken för att jag inte vill sova bort dagen när jag kommer hem), och på så sätt stressar kroppen mer än vettigt. Jag äter väldigt oregelbundet också. Nu var det länge sen jag hade något sånt här, men jag antar att jag i så fall ska undvika alkohol, och stekt/fet/kryddad mat, och så överdrivna mängder kaffe så klart? Jag ska googla lite, och hoppas att de gamla reglerna är utbytta mot "gör som vanligt, det som inte dödar härdar!". Typ.

Jag är en liiiiten undulaaaat

2011-01-20T10:11:00.002+01:00

Att för full hals sjunga "Jag är en liiiten undulaaat, som får så dåligt med maaaat [...]" i duschen kan leda till ett "Okej...?" från Siri (som uppenbarligen inte hade lämnat badrummet än), samt ett "wtf?" från sig själv. Det senare kom sig av att jag inte hade den blekaste aning om varför i hela fridens namn jag gav mig på att sjunga på just den.

Sen slog det mig: i hallen, precis innanför dörren, står det en vas med tulpaner. Så, tulpaner -> med en enkel tulipan -> jag är en liten undulat. Svårare än så var det inte.

Tulpaner. Det är så jag dånar.