Det finns fina helger

och så finns det såna helger som den som var. Den var inte fin, den var så långt mycket mer.

Jag gillar att bo på hotell. För mig spelar det egentligen ingen roll om det är på ett exotisk ställe, eller om det är i Stockholm som nu. Huvudsaken är att jag får sova i en bekväm säng, och äta en god frukost. Nu i helgen bodde vi på hotell Amaranten på Kungsholmen, och ja, jag fick båda delarna. Dessutom fick jag fantastiskt sällskap, och en helt underbar helg.

Det skulle kunnat bli trist, det är jag medveten om. Vi hade absolut inga andra planer än att se Annie Liebowitz-utställningen på Fotografiska, och med deras generösa öppettider behövdes knappast någon planering. I övrigt var planen att äta och dricka gott, och bara vara tillsammans. Planen lyckades, över all förväntan.

Helgen bjöd på vackert väder, och ett Stockholm (som förutom att vara trist midsommarstängt på sina håll) som visade sig från sin vackraste sida. Förutom sällskapet (så klart) är det starkast minnesvärda utställningen på Fotografiska. Jag har sett hennes bilder lite här och där - precis som alla andra - men det var maffigt att få se så många samlade. Jag trodde att jag skulle gilla att se hennes uppdragsbilder mest, men märkligt nog var det familjebilderna som grep mig. Bilderna på Susan Sontag, både som livfull och sarkastiskt leende, och som svårt sjuk; det var de som gjorde allra starkast intryck. Det kan ha varit kärleken som genomsyrade varenda bild som gjorde det, eller bara att bilderna var väldigt vackra. Hur som helst gick jag runt med tårarna rinnande. Bilderna på barnen - särskilt som nyfödda! - hade för övrigt samma effekt på mig. De andra två bilder som fick tårarna att slå på fullt var dels den på cykeln och blodfläcken från Sarajevo, och fotspåren från Rwanda. Har du möjlighet, se utställningen! Jag var inte på ett sprudlande humör när jag lämnade byggnaden, men jag kände ändå ett lugn och en stillhet i kroppen. Vackra bilder av vackra människor och landskap, och bilder som berättar en historia: det är grejer det.

På fredagen gick vi runt lite planlöst och letade någonstans att äta. Till slut hamnade vi på någon restaurang på Medborgarplatsen, och det var väl helt ok. Vi gick vidare för att hitta ett glas vin, men alla trevliga ställen såg ut att ha stängt. Vi gick förbi en restaurang som såg trevli ut, och tog ett steg in när ägaren (antar jag) meddelade att de just skulle stänga. Sånt är trist, men till slut blev det ett glas vin i hotellbaren, och det var alldeles lagom som avslutning på en fin dag. På lördagen styrde vi kosan mot restaurangen som så snopet stängt framför ögonen på oss dagen innan, och vilket lyckokast det var!

Restaurang Nyagatan har allt; trevlig personal, gott vin, fantastisk mat och underbar dessert. Det enda som fattas är fler skivor. Efter att ha suttit i fyra timmar och lyssnat på samma BKO-skiva var det skönt för öronen (om än inte för någon annan del av kroppen) att gå tillbaka till hotellet.

Söndagen tillbringades på lugnast möjliga sätt: sen frukost, snabbfika med Nina och tillrest sällskap, och så bil hem till Siri, med en sväng runt Farsta centrum och en smula för mycket shopping (två säsonger av How I Met Your Mother t ex). Den här helgen har varit så fin, så fin att jag faktiskt inte vet vad mer jag kan säga. Den var fantastisk rätt och slätt.

Så, dagens tips från mig till dig: se Liebowitz-utställningen på Fotografiska, och ät middag på Nyagatan. Okej?

Fina brev, till fina människor

För någon dag sen hade jag den stora lyckan att få bloggen Fina brev, till fina människor! presenterad för mig. Jag gillar vardagsuppmuntran, och det här är ju så fint att hjärtat smälter lite grann. Ja, på ett bra sätt alltså.

Fanmail

Jag har just skrivit ett fanmail till Radiosporten. Är det galet?

hansi spenderar skatteåterbäringen

Jag fick en rejäl skatteåterbäring. Annat var förstås inte att vänta, eftersom jag har en hel del resor till och från jobbet, men inte desto mindre är jag glad och nöjd.

Som vanligt när jag har fått pengar så bränner de lite i fickan, och jag var ju ändå i Stockholm ... så ja, jag köpte skivor. Ja, igen. Den här gången blev det Painted from Memory med Elvis Costello och Burt Bacharach till Siri, Two Suns med Bat for Lashes, Lungs med Florence+the Machine, The Big Black & the Blue med First Aid Kit samt Vilja bli med Oskar Linnros. Jag köpte dessutom Graeme Thomsons Complicated Shadows. The Life and Music of Elvis Costello för att ha något vettigt att läsa när jag nu var så dum att jag lämnade boken jag håller på med hemma.

Hur som helst så är jag i alla fall oerhört nöjd med mina skivinköp. Ja, som vanligt alltså.

De senaste dagarna har jag förresten knarkat Oskar Linnros Från och med du, eftersom den är så bra att jag vill äta upp den och samtidigt ha den i fickan och kunna ta fram och fingra lite på, och sätta upp den på väggen och ha den i öronen och ge bort den till alla fina och bara ... jamen den ju så bra! (Men ja, jag vet: den är ju lite - eller mycket - ledsen, men attans rackarns så vacker och bra!)

Skivorna kostade ju förstås inte hela skatteåterbäringen, så lite har jag lagt på två hotellnätter. Jag är ledig i midsommar, och vad bättre sätt att fira det finns än att bo två nätter på hotell med den vackraste jag vet, och bara inte vara hemma? Visst, det är inte ett så exotiskt ställe (jag har varit i Stockholm förr), men oj vad jag ser fram emot att bara dricka champagne och softa. Skatteåterbäring, yay!

Armhävningar igen

När jag började med mina armhävningar testade jag att först göra så många jag pallade på tårna. Det var ner-upp-ner-splatt, det vill säga en (1). Det är ju värdelöst att börja där (inte minst för att det verkligen inte går), så jag testade på knäna och klarade 14. På två veckor lyckades jag komma upp i 76, fördelade på fem set. Jag är ärligt talat rätt stolt över det, mest för att jag började som svagast i stan.

Efter två veckor är det meningen att en ska göra om det första testet, för att se på vilken nivå en ska gå in på på tredje veckan. Jag har som bekant en iPhoneapplikation till det här, vilken uppdaterar till Facebook. Förra veckan gjorde jag som sagt 76 st (på 5 set), men den här veckan (jag började på en lördag, så veckorna följer inte riktigt den vanliga veckoindelningen. I stället gör jag mina armhävningar lördag, måndag och onsdag.) gjorde jag bara 46, vilket ser väldigt konstigt och dåligt ut i min feed på fejan. Vad har hänt? Gissa!

Jag har gjort dem på tårna! Testet tänkte jag först göra på knäna (eftersom det är så jag har gjort tidigare), men den vackra undrade om det inte var roligare att testa på tårna? Och visst, jag kan göra fler på knäna, men det är roligare att kunna göra riktiga så klart. Första gången klarade jag alltså 1, och efter två veckor klarade jag 12. Visst, det är inte många för nån som väger normalt och är normalstark, men för mig som är tyngre än de flesta samt svagare än en febersjuk sparv så är det stort. Större ska det bli!

Jag måste erkänna en sak

När jag körde hem från Danmark i lördags fanns det två saker på radio att välja mellan, bröllopsprat eller herrfotboll. Jag är så in i bänken trött på allt tjat om allt som har med bröllopet att göra, men det gick faktiskt an att lyssna på P3:s "Vickans bröllop". Det är kanske inte så konstigt egentligen, eftersom det inte var ett vanligt "oooh så fint att hon äääntligen gifter sig, och seee så vacker hon är!", utan mer "vad ska hon ta, Daniel eller den hemliga lådan? Jag hoppas på lådan.". När det då var slut, och det fortsatte att vara bröllopstjafs på P4 stannade jag helt enkelt kvar vid P3, trots att det var fotboll. Och vet du, det var inte tråkigt!

Jag gillar inte sport särskilt mycket alls. Enda gångerna det är roligt är när det är någon jag känner som utövar det, och ärligt talat: det sänds varken på radio eller tv då. Ändå upptäckte jag att jag inte kunde slita mig från matchen Ghana-Australien. Det var inte att fotboll helt plötsligt blev en rolig sport, det var helt enkelt för att kommentatorerna var så lysande fantastiska att det helt enkelt inte gick att sluta lyssna. De kommenterade vad som hände på planen, de gjorde liknelser jag kunde förstå, och de fyllde i vad domaren kan tänkas ha sagt till spelarna, och vad tränarna sa, och vad ... jamen, de var roliga helt enkelt! Jag har inte den blekaste aning om vilka det var som kommenterade den matchen, men galet bra var de likaväl.

Jag måste erkänna: när det blev VM-kval för damer (Sverige-Tjeckien) lyssnade jag bara med ett halvt öra. Jag tror att matchen var minst lika intressant, men kommentatorerna gjorde ett långt mycket sämre jobb och var alls inte lika engagerade. Jag lyssnade på annat (reklamradio i Sverige är så trist att klockorna stannar. Tacka vet jag Tyskland!) ett tag, och slog egentligen över först när nästa herrmatch började, Danmark-Kamerun. Till en början var jag osäker: kommer det här att bli lika roligt? Kommentarerna var lite trista till en början (Ralf Edström var en av de som kommenterade, så mycket fick jag med), men gudars vad det tog sig. Så ja, jag hade lika roligt med den matchen också. Det är inte så att jag bryr mig så mycket om vilka som spelar eller vilka som vinner, men oj vad spännande det kan bli ändå.

Fast ... jag tycker att Danmark förtjänar att vinna hela alltihopa. De är kanske inte det bästa laget, men de har utan tvekan den allra bästa låten. Texten är töntig, men Nephew ... Nephew! :D

Ibland känns det bara så bra

Det händer lite då och då att jag liksom tappar bort folk. Det kan vara människor jag har umgåtts mycket med (eller lite, men gillar ändå), men som av någon anledning försvinner ut i periferin. Sånt händer, och är förstås tråkigt. Ibland händer det dock att det går att hitta igen borttappingar. Den här veckan har jag haft två såna upplevelser.

I torsdags träffade jag Johanna. Jag har inte träffat Johanna på flera år (inte sen jag var med på lite feminetikträffar), och det var så roligt att upptäcka att fastän vi egentligen inte känner varandra så kunde vi prata om allt. Galet trevligt är det att kunna fika med någon, och det känns som att vi sågs senast för en månad sen liksom. Att Johanna är en av de absolut coolaste jag vet gör ju inte saken sämre. Jag upptäckte att hon och jag bitvis delar upplevelser i arbetslivet, trots att vi jobbar med så vitt skilda saker. Det är oerhört intressant (men sjukt nedslående) att samma mönster återkommer i alla miljöer där en kommer som person av "fel" kön. Tänk, denna fascination för att vi klarar av vårt jobb trots avsaknad av penis?

Igår träffade jag Emma. Vi pluggade litteraturvetenskap tillsammans för ... kanske tusen år sen, kanske mer. Vi hängde en hel del då, men när hon flyttade till England tappade vi bort varandra. Jag hittade henne på Facebook (så klart!) och vi har haft varandra på kompislistan ett tag utan att ta det längre (oh så spännande det lät då!?), men så skulle hon till Uppsala för ett tag sen och vi bestämde att vi skulle fika. Tyvärr var det tågkaos just då, och vi var tvungna att skjuta på det. Igår var det alltså dags, och fastän jag kanske borde ha varit nervös var jag det inte. Vi har inte setts på åtta år kanske, men jag tänkte att har vi inget att prata om så kan vi nog båda bara konstatera det, och avsluta fikastunden. Men nej, det behövdes inte. Tiden bara flög iväg, och det kändes som att vi bara tog upp tråden där vi lämnade den senast. Jag blir glad ända in i hjärtat när jag tänker på hur oerhört roligt det var, och hur mycket vi hade att prata om. Klart att vi var tvungna att bara kolla av lite vad som hade hänt sen sist, men det var ingen lång uppräkning, utan det kom naturligt. Dessutom så behövde vi inte lära känna varandra igen, utan som sagt: vi tog bara upp där vi var senast. Galet galet roligt!

Jag har jobbat en liten sväng i helgen också (fredag-lördag kväll), och under tiden jag var borta kom Siris mamma på besök. Nej, det var inte så att hon passade på att smita in när jag var borta, men hon kom hit när jag var i Danmark, så jag träffade henne först lördag kväll.

Det här med mammor är ju ett kapitel för sig. Den som känner mig vet att min mamma och jag inte har så mycket kontakt (allt är ju som bekant relativt, vissa skulle säga "ingen kontakt alls, gudskelov", och jag är beredd att haka på det alla dagar i veckan), och att det är helt i sin ordning. Annars brukar jag kunna funka ganska bra med vänners mammor t ex, jag har ju t o m tre st som jag har lånat lite i smyg eftersom jag har haft en så värdelös en själv (Anna, Maria och Marie, era mammor är toppen!). Av någon anledning så verkar i alla fall vissa mammor tycka att jag är helt okej, och det är fint. Svärmödrar har jag ju som bekant inte så mycket erfarenhet av, jag har egentligen bara haft en som räknas: Kerstin (Davids mamma). Vi har inte alltid dragit jämnt, men jösses vad hon är bra!

Hur som helst: att träffa en partners mamma är lite lurigt, men jag orkade faktiskt inte vara nervös när jag äntligen kom från jobbet. Jag räknar allt som inte är "Hördu Siri, vad sjutton är det för konstig flickvän du har? Gå och byt!" som positivt, så jag är nöjd. Ärligt talat är jag mer än bara nöjd. Jag har förvisso ingen aning om vad hon tyckte om mig (men som sagt, hon sa inte rent ut till Siri att hon borde byta. Ja, inte framför mig i alla fall. ;)), men jag gillade henne. Hon är rolig och snabb, och väldigt trevlig att prata med. Jag har uppenbarligen hittat en flickvän med en oerhört fin familj, och det har hon också.

Familj för mig är kanske inte riktigt blodsband alltid, d v s att jag räknar en del människor som familj trots att vi inte är släkt på något sätt, liksom att jag inte räknar alla blodsband som familj. Många säger att en inte kan välja sin familj, men det håller jag inte med om. Byt ut de personer som inte håller måttet, och välj in andra i stället! Det funkar för mig. Jag har fyra fina systrar (jag kan inte sluta räkna med Carina trots att hon är borta), och vänner som jag räknar som familj. Jag gillar't.

Jag ska bli stark

Jag har börjat göra armhävningar. Det här är andra veckan, och redan känner jag att jag har blivit starkare. Mitt knep är som vanligt prylar.

Det började med att Lena tipsade om hundredpushups.com, och att det var ett vettigt upplägg. Jag kikade på det, och det verkade väl vara okej. Det som fick mig att inse att det här kunde vara nåt för mig var inte bara det oerhört enkla upplägget. Nej, till stor del var det att det finns en iPhone-applikation som hör till, som dessutom uppdaterar till Facebook. Så, jag har en liten grej som ritar grafer åt mig, och jag har trycket på mig att fullfölja eftersom jag gör det offentligt liksom. Dessutom: jag och Siri gör det som ett projekt ihop. Det roliga är ju att fastän hon är sjukt mycket starkare än jag så kan vi göra det tillsammans, eftersom vi går in på olika nivåer. Jag gillar't!

Jag har faktiskt redan fått lite mer tydliga biceps, och har hittat triceps, som jag inte ens visste att jag hade!

Sommarstockholm

Jag tror banne mig att sommaren har kommit. Jag ska strax äta lunch, och sen ta bilen till Farsta och sen tåget in till stan. Det blir nog en bra dag, och jag ska göra mitt bästa för att inte lägga alla skatteåterbäringspengar på skivor. Nyckelordet är alla.

Nu slutar jag bry mig

Det är för sent för att jag ska idas bry mig mer. Jag släpper det helt enkelt. Ses vi nån gång må det vara hänt (men troligt är det inte), men det finns inte en chans i helvetet att jag tänker föreslå det fler gånger.

Dublin i sommar!

Flygbiljett? Check.

Hotell? Check.

Konsertbiljett? Check.

I juli åker jag och Siri till Dublin för att se Tori Amos. Vi bestämde oss mitt i natten i helgen, och beställde flygbiljetter och hotell för de första nätterna igår. Vår plan är inte väldigt tydlig än så länge, men den inkluderar som sagt ett par nätter i Dublin, och sen troligtvis några dagar runt Irland med bil. Jag tror att det blir hur bra som helst.

Jag är kär,

sådär kär så att det känns ända ner i tårna och upp igen.

Helgens finaste fråga

I torsdags började jag i Danmark, tog mig genom en hyfsad del av Sverige, och slutade i Norge. Som väntat var jag ganska trött på torsdag kväll (efter att ha varit vaken sen 02), och oerhört glad att vi tog ett litet extrastopp i Oslo. Givetvis var det inte bara för att det var skönt att få vila lite, utan även för att det var kalastrevligt att äntligen få träffa den vän Siri pratat så mycket om.

På morgonen vaknade jag av en tvåårings fråga, inte ställd till mig utan till sin pappa. Det är troligtvis den sötaste - och märkligaste - fråga jag har hört på länge, men det är väl så med barn. Hur som helst: "Pappa? Är jag en isbit?", med uppriktig undran, och en lite liten ton av förskräckelse i rösten. Visst, det ser kanske inte så roligt ut, men sagt av en tvååring, på norska, tidigt på morgonen? Underbart!

Det hade kunnat bli katastrof,

men jag tror att det gick bra. Åtminstone kändes det så.

I helgen som gick var jag med Siri hem. Ja, hem-hem alltså, annat land och allt. Sanningen att säga så var jag nervös som få, inte minst för att jag som vanligt fått för mig att jag inte kan bete mig bland nya människor. Det är förvisso sant, men inte alltid. Jag tror att jag kunde bete mig, och det känns som att det gick bra att träffa familj och vänner. Jag tyckte i alla fall att det var en helg som var finare än de flesta. Det var roligt att se var den jag älskar kommer ifrån, inte bara geografiskt utan även socialt. Jag kan inte garantera att de gillade mig, men jag gillade i alla fall dem. Det är alltid nåt. :)

Håhåjaja.

Martin Ezpeleta har bra poänger

Ship to Gaza - 10 funderingar.

Hela den här historien är ofattbar. Jag trodde - och hoppades! - att det var mina bristande tyskkunskaper som fick mig att tro att de på radio pratade om att fartygen blivit bordade och att folk blivit dödade. Tyvärr visade det sig att min förmåga att ta till mig information på tyska lämnade ganska lite i övrigt att önska när det kom till den nyheten.

Jag gillar att vakna först

Persienner som inte dragits ned släpper in morgonstrålarna, och lämnar den vackra i en skimrande pöl av ljus. Fönstret är stängt, men när det öppnas är det bara ett stilla sus från trafiken på Öfre slottsgatan och ett par klapprande klackar mot trottoaren som hörs.

Det är sommar, och jag är kär, så kär att jag ibland glömmer att andas. Kan det vara finare än så här?

hansi påminner sig själv

Jag ska påminna mig lite om vad jag skrev här:

... fast egentligen: är det inte bara så att det är den sårade stoltheten som gör sig påmind, den som säger att jag borde räknas, och kanske t o m sättas en smula främre? Stoltheten kan dra till skogs. Jag ska vara glad över det jag har, och det jag får, och sluta känna mig bitter över att jag inte alltid spelar roll. Det finns de som aktivt har valt, och väljer, mig. Det är fint, och det är nog.

Jag är så jävla insiktsfull ibland.

Infinite Mass Area Turns Red

Sånt som får en att tänka efter

Härom dagen satt jag i lastbilen, och kände mig sur och lite arg. Jag var trött och ledsen, och det mesta kändes ganska trist och dåligt. Då slog det mig: tänk om något händer nu?

Olyckor händer hela tiden, och har en kört några vändor på Autobahn så är det omöjligt att ha missat att det sker dödsolyckor även med lastbilar. Tänk om jag skulle fronta med en annan lastbil, eller få framhjulspunktering och dra rätt in i ett betongfundament? Alltså, tänk om jag skulle dö, och jag fortfarande hade ouppklarade saker med de jag älskar? Tänk om jag skulle välta av vägen innan jag hann säga förlåt, innan jag hann säga att jag är ledsen, innan ... Jamen tänk!

Visst, det är inte så smart att sitta och fundera på sånt på vägen, men samtidigt: om det får mig att faktiskt försöka hålla konflikter och missförstånd till ett minimum kanske det kan vara bra också? Jag menar alltså inte att jag sitter och är rädd för att dö (för då skulle jag inte köra lastbil); jag är rädd för att dö innan jag har rett upp saker. Men nej, jag tror inte att jag kommer att dö än på i alla fall 60 år. Jag ska hinna få hår under fötterna först, och det lär inte ske i första taget. ;)

Så, Anneli, Sophie och Anniela: jag älskar er. Jag är dålig på att säga det, men jag tänker på det ofta. Ni betyder massor för mig, och jag borde bli bättre på att berätta det. Siri, jag älskar dig mer än jag någonsin trodde var möjligt, och jag är ledsen att jag låter mina puckokänslor få utrymme ibland. David, du är en av de personer som har betytt mest i mitt liv, och jag hoppas att vi kan fortsätta ha kontakt. Mina vänner: jag älskar er. Jag är kass på att höra av mig, på att komma ihåg saker och på att vara en bra vän tillbaka, men gudarna ska veta att utan er vore jag bara en liten lort.

Nu fattas bara att jag skaffar det som i Coupling kallas porn buddy, fast nån som kan lova att göra sig av med alla dagböcker och annat strunt som ingen har med att göra, men som jag inte vill slänga själv. Men nej, jag har inga planer på att trilla av pinn på förjävla många år än. Det här är bara för att jag ska få arbetsro, och kunna koncentrera mig på trafiken i stället för att oroa mig över att jag är en dålig människa som riskerar att lämna oavslutade saker bakom sig.

Jag vill inte vara kompis med en rasist

Jag hänger oerhört mycket på Facebook. Jag gillar stället, jag gillar att kunna ha koll på folk lite på avstånd, och jag gillar att kunna höra av mig lite lätt och ledigt, utan att egentligen ha så mycket att säga. Det går förstås bra att ringa eller e-posta, men då måste en ju ha nåt viktigt på hjärtat. På Facebook går det så bra att bara slänga iväg nåt kort, så att folk vet att jag inte har glömt bort dem alldeles.

Det finns mycket bra med Facebook alltså. Jag kan se folks bilder (på gott och ont), jag har tillgång till deras Spotifylistor om de har valt att länka, jag kan se vad de gör (på gott och ont).

Det finns även dåliga saker med Facebook. Bland annat så kan en se att folk i ens lista går med i grupper som "Sverigedemokraterna i riksdagen - ja tack!", "SDU" och "Idag var det så kallt att jag såg en zigenare med händerna i sina egna fickor". Dessutom kan en se att de som precis nyss, har statusen "Indianerna gjorde inget åt invandringen. Nu sitter de i reservat.". Den som gick med i de två första grupperna valde jag att ta bort, med följden att hon inte pratade med mig på två veckor (vi jobbar ihop, och det är ibland knepigt med folk som inte svarar på tilltal). Statusuppdateringen jag citerade gjordes som sagt nyss, och även den kollegan försvann fortare än kvickt från min lista.

Jag kanske måste backa: är det så dåligt egentligen att jag kan se såna saker? Jag är osäker. Jag vill inte vara kompis - ens på Facebook - med rasister och annat pack. Samtidigt så ska jag sen jobba med dem, och det vore ibland lättare om jag slapp veta vilka inskränkta jävla as vissa av dem är. Det är en svår avvägning.

På tal om att jobba ihop: är det inte jävligt trist att det faktiskt till stor del är andra lastbilschaufförer som ryker från min lista, på grund av sexism, rasism och homofobi? Det är så oerhört tråkigt att många gång efter annan bekräftar bilden av yrkesförare som svin. Jag vet att jag inte gör något för att ljusa upp den. Ja, jag menar inte att jag är ett svin, men jag berättar om vad jag hör och ser, och bidrar aktivt till bilden av chaffisar som inskränkta, obildade, inavlade jävla tölpar. Jag hoppas att jag i alla fall någon gång kan mjuka upp den bilden en smula, bara genom att vara jag (men som sagt, jag bidrar ju till att sprida uppfattningen själv, så jag kanske inte ska hoppas på för mycket). Det finns faktiskt chaufförer som inte är sexköpande SD-röstande homofober, jag lovar! Som jag tidigare har skrivit: mitt hjärta sitter fortfarande till vänster, och jag är feminist in i benmärgen. Jag vet bara inte om jag pallar med mer idioti från kollegor.

Jag har

förresten ägnat de senaste dagarna (tro det eller ej, med tanke på sinnesstämning och allt) till att gå runt och känna mig skitsnygg. Värme och pilotbrillor kan göra under för självförtroendet.

Så bra så bra

Känslomässig bergochdalbana

Klyschigt? You betcha!

Känslor är jobbiga jävla grejer, och ibland känns det som att det vore så mycket enklare utan dem. Men nej, utan känslostormar skulle livet kanske te sig trist.

Den sista tiden har varit fantastisk och helt vidrig, det är väl det enda sättet jag kan förklara det på. Fastän hela kroppen skriker "du har fel!" (och all världens empiri visar att det är så) borde det inte låta sig göras, för vem är jag att avgöra om en känsla är rätt eller fel? Dessutom, varför skulle mina känslor vara viktigare än någon annans? Nej, lättast är nog att bara att försöka se på allt lite nyktert, och se situationer lite snett ovanifrån. På så sätt kanske jag kan se när jag har skäl att känna starkt, och när det bara är kontraproduktivt (som nu). Jag ska försöka, jag lovar.

Just nu är det fint.

Jag vet inte längre. Vad? Nåt alls.