Om jag hade haft min mobiltelefon

så hade jag kunnat mobilblogga hela helgen. "Titta, Liseberg.", "Avenyn, mycket folk.", "Macktoa, på väg till eller från Göteborg.", men nejdå. I stället får jag väl skriva när jag kommer hem helt enkelt. Ja, hem från Göteborg alltså. Har jag inte sagt att jag ska dit i helgen? Det ska jag i alla fall, och gå på HBTfestivalen. Det blir nog alla tiders och kalas.

Jag nås förstås fortfarande på telefon, men jag har inte min lilla smidiga älskling (av lillasyster kallad "servetten"), utan det gamla klumpiga härket. Men vafan, den slår inte av sig själv i alla fall.

Håll tummarna nu

Snälla?

Är det förresten töntigt att sakna sin mobiltelefon?

Nu vill jag höra

"Oh så duktig du är hansi!", okej? Jag har just bokat tid hos sjukgymnasten för min axel. Den tidigaste tiden som fanns var förvisso den 9 juni, men det är bättre än inget, eller hur?

Idag har jag fått köra en bil jag inte kört på länge, och som jag då bara körde fram och tillbaka till Västerås med. Det visade sig att den inte på något sätt svänger lika fint som den vanliga bilen jag kör, så jag var väldigt nära ett par skyltar innan jag fick grepp om hur mycket plats den tog. Den här dagen blev långt mycket bättre än förväntat.

Fan fan fan

Hela dagen igår tänkte jag "jag måste komma ihåg att försöka få tag på ett telefonnummer så jag kan gratta lillasyster", men när jag äntligen kom hem igår (efter att ha varit i Bromma, tankat bilar, svurit en smula över alltings jävlighet ...) var det som bortblåst. Så ja, jag är Sveriges (norra Europas?) sämsta storasyster som glömmer att gratta lillasyster på artonårsdagen.

Igår var det fredag

och jag hann inte ens oja mig över att tiden går så fort, som den tant jag är. :)

Jag är trött på fredagar, men jag antar att det bara är att vänta. Det trista är bara att jag oftast är för trött för att hitta på något, utan somnar i soffan vid 23.

Jag tror inte att jag skrev något om min helvetesstart på onsdagen? Jag var alldeles för arg för det helt enkelt, men nu har jag lite distans till det (men bara ytterst lite, det måste erkännas). På tisdagarna får jag ta över tombur som två andra chaufförer tagit in under dagen (eftersom de inte åker till Västerås på tonsdagen, och måste bli av med sina burar). Dessutom får jag ta över deras returer som de fått in, inget konstigt med det. Problemet har flera gånger varit att en av chaufförerna ofta har glömt att spänna fast burarna han har dragit på. Visst,d et är jag som chaufför som är ansvarig för att lasten är säkrad, men kom igen! Om jag lastar åt någon annan är jag dubbelt så noggrann som när jag gör det åt mig själv, och jag har liksom räknat med att andra också tänker så. Men inte då. I alla fall, i onsdags när jag bcakade ut hörde jag att det rörde sig mer än lovligt mycket på bilen. Jag stannade, öppnade bakgavellyften och kollade in. Där och då kändes det som att jag skulle spräcka femton blodkärl i hjärnan, eftersom det var två burar med sammanlagt femton lådor morötter som hade vält på bilen. Det blir mycket morötter att plocka kvart över fem på morgonen. Det märkliga var att det syntes att de inte hade vält just då, inte minst med tanke på att jag lugnt och försiktigt backat ut, det var det enda. Saker välter inte av det, det är jag säker på. Nä, någon annan hade använt bilen (det såg jag eftersom någon annan hade kört på mitt färdskrivarblad (vilket i sig är en sak att bli förbannad över) som jag glömt i skrivaren dagen innan. Det brukar oftast inte göra något eftersom jag brukar vara ensam om att använda bilen, annars plockar den som ska ha den ut det när den sätter i sitt eget.

Tillbaka till morötterna. Det var alltså tydligt att någon hade kört omkring med tomburar flygande, och returer vältande över hela bilen, och denna någon hade inte brytt sig om att kolla vad det var. I går (eller om det var i förrgår) visade det sig vem det var. När han fick frågan om det inte hade brakat ordentligt på bilen när han körde runt, så svarade han bara att han trodde att det var tomburar som inte var ordentligt fastspända, så han brydde sig inte om att kolla. (Tilläggas bör kanske att han använde bilen som rent transportmedel, han lastade inget förutom sig själv.) Nu har jag mosade morötter lite här och där på bilen (men jag har fått bort det allra mesta), och är fortfarande förbannad, både på den som körde runt fastän det lät förjävligt (jag menar, jag hörde det ju när jag bara backade ut för sjutton gubbar!), och på den som lastade femton lådor morötter på bilen jag skulle ha, och inte spände fast dem (jag vill skria "ordentligt", men sanningen att säga var de inte fastspända alls). Gaah!

Oh well, det var i veckan, nu är det helg och jag ska äta frukost. Jag har lyckats sova länge idag, trots att min kropp vid 05 sa "haaaaaaansiiiii, dags att kliva upp! Du är sen, du är sen, du är sen!".

En bild på min vagina

Till den 8 mars skulle jag ju knåpa ihop en vagina, och jag skrev att jag skulle lägga upp en bild. Här är den.

Nu är det slut på mobilbloggandet för ett tag. Jag måste - än en gång - lämna in mitt lilla sorgebarn. Den envisas med att stänga av sig själv lite när som helst, och det håller liksom inte. Jag har inte hittat något mönster i avstängningarna, om nu mönstret inte är att den stänger av sig när den gör något. Ja, eller när den inte gör något, det är vilket som. Den stänger av sig när det ringer, när den ligger i fickan, när jag lyssnar på musik, när den ligger på byrån, när ... ja, lite när som helst alltså. Trist är vad det är, särskilt som jag återigen kommer att få låna en undermålig lånetelefon (om de ens har någon inne).

Det blir förresten tredje gången jag lämnar in den för samma fel.

Tänk att en dag som börjar så pissigt kan bli så bra ändå. Jag är speedad på kaffe just nu, men det är det värt.

... och nu är dimman väck, bara sådär!

Dimma

Så dramatiskt det kan se ut på morgonen.

I lördags köpte jag skivor, mestadels på rea. Det blev några stycken.

Men det var väl själva den?

För nästan en månad sen fyllde min storasyster år. Jag hade inte köpt en present då, utan tänkte göra det lite senare och skicka den med den andra systern som var på besök. Eftersom jag ångrade mig angående vad jag skulle köpa fick hon åka hem tomhänt, och nån dag senare köpte jag en annan present. Sen dess har den legat på nattduksbordet eftersom jag dumt nog packade upp i sovrummet. Så, vad har jag lärt mig av det här? Det är värdelöst att packa ur grejer ur väskan (i alla fall om grejerna ska synas och kommas ihåg) eftersom enda gångerna jag ser dem är när jag ska sova (och då är det för sent att skicka dem).

Som sagt, presenten ligger där den har legat länge nu, men imorgon ska den skickas. Om inte får nån påminna mig, okej?

Var snäll och håll en tumme eller nåt

När jag blir stor ska jag ha jobbat bort reflexen att grabba tag i en bur som håller på att falla av bakgavellyften. Ärligt talat så är det ju bättre att varor går sönder, än att jag gör det. Idag hade jag inte lyckats få bort den reflexen, så jag tog tag i buren som höll på att falla av. Givetvis föll buren ändå, men först efter att det hade ryckt till av bara sjutton i min axel.

Nu ska jag inte göra om felen jag gjorde förra gången jag gjorde illa mig, så jag håller axeln varm, jag rör på den, och jag smärtstillar.

Så, snälla, håll en tumme att jag bara har sträckt axeln lite grann, och inte gjort illa mig på riktigt.

UNT är roliga på morgonen. "[...] ringa narkotikabrott för eget bruk."? Är det min språkkänsla som krånglar, eller är det en väldigt lustig mening?

Okänsliga as

Tisdag till fredag varje vecka kör jag först till Västerås och lastar på morgonen, och kör sen ut grejerna i Uppsala under dagen. Oftast lämnar jag Uppsala någon gång runt 05.15 på morgonen, och eftersom det är trist och tråkigt att köra utan sällskap har jag radion på. Jag lyssnar oftast på P3 (okej, jag lyssnar alltid på P3), men vid den tiden på dygnet är det fortfarande samsändning mellan P3 och P4. Programmet heter Vaken i P3 & P4, och kan vara det sämsta som någonsin producerats. Programledarna är oengagerande, de har fula dialekter och obehagliga röster. De avbryter folk i intervjuer och säger puckade saker. Kort sagt, jag borde verkligen (om inte så för mitt blodtrycks skull) lyssna på något annat fram till Morgonpasset börjar. Verkligen.

I fredags önskade jag verkligen att jag hade gjort det. Hela veckan har de haft temat beroenden. I fredags tog de upp något som kanske inte kan klassas just som ett beroende (inte minst för att det inte ger någon kick utan bara syftar till att dämpa ångest), nämligen städmani. De gjorde en kort intervju med Bengt E Westling som är psykolog och docent i klinisk psykologi vid Uppsala universitet, och under den intervjun tryckte han noga på att det här kan vara riktigt allvarligt. De som lider av detta gör det för att dämpa sin djupa ångest, inte för att det är så roligt att städa. För dem är det ett tvång, och han berättade om patienter som t o m sträckt sig så långt som till att hota med att ta sitt liv om de inte fick städa. Alltså, det är allvarliga saker, inte att ta lätt på.

Så, vad gör då nattens programledare Robert Frisk efter att intervjun är avklarad, och han ska gå vidare till att sammanfatta nattens program och påa nästa låt? Jo, givetvis vräker han ur sig något i stil med "Jag skulle också vilja ha en släng av städmani. Det skulle behövas också." Maken till okänslighet är tamejfan svår att hitta om en så letar i många år. Jag antar att han även skulle säga "Jag skulle också vilja ha en släng av sexberoende. Det verkat najs att alltid tvångsmässigt vilja knulla.", eller kanske "Jag skulle också vilja ha en släng av tablettmissbruk. Jag har så mycket piller liggande som jag aldrig gör av med.". Varför inte "En släng av anorexi vore praktiskt, jag skulle behöva gå ner ett par kilo." Vem vet, han kanske bara tänkte "Jag vet! Jag spottar människor med djup jävla ångest rätt i ansiktet. Det är en bra start på dagen!"

Så, Vaken i P3 och P4 har ännu en gång bevisat att de inte har något som helst existensberättigande i etern. Ut med skiten och ersätt den med ... fan, jag vet inte, jag skulle nog t o m hellre lyssna på en monolog av Björn Ranelid.

(Varför jag inte lyssnar på någon annan kanal fram till Morgonpasset börjar? Jo, för att mellan Uppsala och Västerås byter reklamradiokanalerna station hela tiden, så det är omöjligt att lyssna på utan att få spatt. P2 skulle jag somna av, vilket är helt dåligt när en är ute i trafiken. Jag tror att jag måste hitta en lösning snart i alla fall, annars kommer jag att ... jag vet inte, bli ännu argare på att mina licenspengar går till ren skit.)

Big D

Nyklippt och snygg.

Jag vaknade med ett ryck för en halvtimme sen ungefär. Tyvärr var ryceat alltför hårt för att jag skulle kunna somna om på stört när jag kom på att det var lördag. Så, nu sitter jag här, klarvaken och hungrig.

Jag har tänkt på en sak

Det finns så många företagsbilar som har "[insert företagsnamn] ligger före/steget före/i täten" i bak på sina bilar. Är inte det jävligt töntigt och andefattigt? Hade jag en egen företagsbil skulle jag i fronten trycka (spegelvänt så klart) "du har [företagsnamn] efter dig". Vore inte det ack så mycket mer spännande ("och lite läskigt" som Katla skulle ha sagt)?

Barn, igen

Tänk dig ett barn, kanske två och ett halvt - tre år gammal. Han står vid staketet när lastbilen backar in vid hans förskola. Han blir glad, så glad att han börjar peka och tjoa "lastbil!". Efter en stund, när ingen riktigt lägger märke till honom, pekar han ännu mer, och tjoar ännu högre. Efter en stund börjar han hoppa på stället upp och ner, inte helt olikt en studsboll, och skriker "lassbilassbilassbilassbilassbilassbi!" så högt det bara går. Tänk dig sen att samma barn, efter att ha hoppat sig svettig, tvärt sätter sig på rumpan, och sen faller bakåt med utsträckta armar och suckar "lastbiiiiil". Då vet du hur jag hade det igår. Barn är skumma, det är bara att erkänna.

Datatjuvar minsann?

"Du tar längderna så tar jag bredderna. Nu jävlar ska vi sno all deras data!"

... och på tal om t-shirten

så läste jag att det ska komma en uppföljare till Donnie Darko. Jag är inte helt hundra på att jag kommer att våga se den faktiskt. Tänk om den är kass?

Tillbaka!

Äntligen har jag fått tillbaka min telefon, och hur kan det bättre firas än genom en bild på min fina t-shirt?

Det är klart att jag skulle kunna skriva något om t ex Burma, men det är det så många fler som gör, och klart bättre än jag. Så, jag fortsätter skriva om mina tuttar så blir allt bra.

Ja, jag har tuttar

Hur svårt kan det egentligen vara att säga "ursäkta, du har en prislapp på din tröja"? Allvarligt alltså, hur svårt? Är det svårare än att backa i högersväng med släp, svårare än att göra en bechamelsås som skulle göra Gordon Ramsay svimfärdig av lycka? Jag vet inte. Svårt verkar det onekligen vara, annars skulle väl någon ha sagt just så idag?

Efter jobbet gick jag in på Cervera och kikade lite på Höganäsgrejerna på rea, och efter in på OnOff. Visst, jag tyckte att några tittade konstigt (och lite roat) på mig, men jag funderade inte vidare på det. Efter OnOff åkte jag till Överskottsbolaget, och sen till Ica Magneten. På alla ställen var det folk som tittade lite konstigt, men nej, det är inte så ovanligt för miffon att glo, så fortfarande lade jag inte så stor vikt vid det.

Väl hemma passerar jag en spegel, och ser att jag har en röd prislapp (69 kr) på tröjan, strax under vänster bröst. Så här är det: jag har tuttar, och ja, de sticker ut från kroppen. Hamnar något på tröjan strax under dem ser jag det inte. Så, om det t ex sitter en prislapp (69 kr) på tröjan under vänster bröst ser jag den inte, och det är helt okej (t o m välkommet) att påpeka det. Ärligt talat, tror folk att jag vill att den ska sitta där? Kanske.

Själv är jag en sån där påflugen jävel som säger till: "ursäkta, du har en prislapp kvar i tröjan/klisterlapp på ryggen/vad som helst". Hittills har jag mest mötts av "oj, tack för att du sa till", förutom en gång när jag försiktigt påpekade för en kvinna att hon hade prislappen kvar på skon. Hon såg sur ut och sa "ja, men den sitter ju under, så det spelar ingen roll". Att det sen var en knallorange realapp där det framgick att skorna kostade 50 spänn verkade inte bekomma henne. Själv skulle jag inte betalat så mycket för de fula pjucken, men så är jag ju som jag är också.

Vad jag vill säga? Säg till för bövelen, det är inte roligt att upptäcka efter ett långt tag att en gått runt med prislappar och annat på kläderna. Jag tror att det är ganska säkert att utgå ifrån att den inte ska vara där, och att bäraren inte kommer att snäsa utan snarare bli ganska glad. Och ja, det gäller även kvinnor med prislappar strax under tuttarna. ;)

Jag tror att jag ska låta trycka upp idolbilder på mig framför lastbilen och dela ut på förskolor. Ibland känner jag mig som vore jag Beatles, med en massa skrikande fans vid staketen.

För övrigt

är det nästan lite otäckt, men det är banne mig fredag igen.

Brist på självbevarelsedrift

Igår, strax efter 06, hade jag en bil från Larsson Entreprenad bakom mig på 55:an. Han (nu förutsätter jag helt vilt att det var en man som körde) lade sig rysligt nära bakom, strax innan påfarten till E18. Jag lade en fot på bromsen för att tända mina bromsljus, för fastän jag troligtvis inte skulle känna av det vore det ändå ganska tråkigt att få in en bil inkilad under underkörningsskyddet. Han släppte av ett par meter.

Väl på påfarten till E18 fick snubben spel, och lade sig upp i röven på mig igen (ja, det var så det kändes). Jag lade en fot på bromsen, men snubben låg kvar. Jag bromsade till lite, bara så lätt att det skulle märkas att farten saktades in. Om jag gjorde honom förbannad? Jepp.

Väl på E18 blåser han om, svänger in precis framför mig, och tvärnitar. Jag misstänker att han ville lära mig en läxa, att det minsann är fel att markera att jag inte vill ha bilar en halvmeter bakom mig ifall jag behöver bromsa. Problemet med såna manövrar som han gav sig på, är ju att folk som gör dem kan inte ha den minsta aning om hur pass bra förare jag är, hur mina reaktioner ser ut, eller för den delen hur mina bromsar tar. Att slänga sig in precis framför en lastbil som går i 90 är faktiskt ganska puckat. Å andra sidan, att ligga nästan under en lastbil fast bakom är pckså ganska puckat, så vad hade jag förväntat mig?

Självbevarelsedriften är blott alltför låg hos den vanliga bilföraren.

Idag har jag äntligen haft shorts på jobbet (och ja, jag har haft benskydden också, hur töntigt det än ser ut). Mina jobbshorts är lite för stora egentligen, så de hänger alldeles rysligt om jag inte drar åt skärpet. Det innebär att jag stora delar av dagen har gått runt och flashat troskanten. Det är inte så farligt kan jag tycka.

I slutet av arbetsdagen upptäckte jag att jag har trosorna på mig ut-och-in. Det kan ha sina baksidor att klä på sig vid fyra på morgonen.

Jag är på sista skivan av sista säsongen av Angel. Snart är det slut, och vad ska jag då titta på?

Mobilbloggeriet får vänta

Den bra telefonen är inne på reparation (vilket kanske visar att det inte är en bra telefon eftersom den är inne för andra gången för samma fel), och lånetelefonen är dålig. Med dålig menar jag ... ja, riktigt riktigt dålig. Så, inga bilder på min omgivning förrän jag får tillbaka den (kanske inte så jävla bra, men klart bättre än den jag har lånat) vanliga.

Lördag morgon

Vakna tidigt på bäddsoffan hos en ny kompis, spana åt vännens håll. Jo, hon är vaken. Kliva upp, tyst tyst för att inte väcka. Det är timmerstockar som ska dras, och de är TUNGA. Bäst att smyga, bäst att inte väcka.

Komma ut i solskenet, börja promenera och bara njuta av att det är lördag morgon och strax efter sju på lördag morgon. Taxi, härifrån? Varför? Ingen vet. Fortsätta promenera, gå igenom kvällen innan. Komma fram till att den var i sin helhet bra, men med ett par små moln av fel och blä.

Luthagsesplanaden, solsken och ingen trafik. Sitta ner på busshållplatsen, vänta på bussen som ska ta vännen åt ett annat håll, hemåt. Krama vännen hejdå, gå över esplanaden och in på Götgatan. Tyst och stilla, knappt några ljud alls. Motstå den vanliga impulsen att gräva i väskan och ta fram mp3-spelaren med Sennheiserlurarna (men vilket ljud!), och i stället faktiskt lyssna. Känna sig hur töntig som helst, men strunta i det, höra när staden vaknar. Gå över bron, inte den vid Linnéskolan utan den efter (men vad är det den heter? Jag visste det förr när jag bodde i Luthagen, men namnet är som bortblåst), svänga upp mellan Linnécaféerna.

Gå över en i stort sett tom gågata. En man är ute och blåser skräp och grus framför sig (ser det inte ganska roligt ut, lite som en högtryckstvätt liksom? Men nej, han ser inte speciellt road ut, mest trött.). Inte titta i skyltfönster, titta rakt fram, se hur gågatan ser ut utan folk, utan emostånd, utan liv (vacker och lite skräpig). Komma fram till stora torget (ska jag ta sjuan, hoppa av vid Gottsunda centrum och handla roligt bröd till frukost? Men nej, orkar inte.), gå rakt över. Mer folk där, men fortfarande inte så många att jag behöver fler än ena handens tumme och pekfinger att räkna dem. Komma fram till stationen. Skylten med busstider är släckt, men det går ju lika bra att kolla på klockan (visst fan, ingen klocka, och en mobiltelefon som stängt av sig själv eftersom batteriet var urladdat) och busslistan. Tjugo minuter kvar. Frukost?

Komma in på stationen (hur i all världen kommer folk på tanken att knalla runt mitt bland andra människor i gråmelerade mysbyxor, snäppet för korta så att de liksom stramar?), in på Pressbyrån. En latte (socker i, mer socker!) och en croissant, till kassan och betala. Killen med dreads som aldrig någonsin har lett mot mig tidigare ler och skämtar, verkar vara på oerhört bra humör fastän klockan är kvart i åtta en vacker lördag i maj. Sitta inne och äta? I helvete, bänk ute vid busshållplatsen blir bra. Titta upp när en lirare kommer förbi, sjavig och dan. "Har du nåt kvar i muggen, kan jag ta det sista?". Räcka fram en femtiolapp från fickan (här, ta den här och köp dig en latte och en croissant, frukost för gudar och härskare, för drakar och prinsessor. Det är frukost för hanna som är allt det där och lite till, eller kanske inte ett dugg av det.) "här, knalla in och köp en egen mugg så slipper du mitt alldeles för söta slabb." Nicka och le när liraren tittar på mig som vore jag galen (kaffe för femtio spänn?), vinka när han går. Hämta Metro som ligger i lådan borta vid papperskorgen, upptäcka efter en stund att det är gårdagens. Vilja ha en riktig tidning, motstå impulsen att gå in och köpa DN, gå in och köpa SvD (DN ligger hemma på dörrmattan och väntar på mig, SvD läser jag inte av princip, även om kulturdelen egentligen ofta är väldigt bra.) men att sitta i solskenet vinner över att gå in igen.

Se bussen komma in, samtidigt se favoritchauffören komma gående (handskar, solglasögon, alltid ett leende och ett "välkommen") och byta av chauffören som kört in vid kanten. Bestämma mig. Sitta på bussen (halvtom, halvfull? Ingetdera. Vi är fyra passagerare, och fler blir vi inte.), och nästan nästan framme vid hållplatsen gå fram och säga det jag tänkt så länge men aldrig fått chans att säga. "Du verkar alltid så glad och och trevlig, jag blir på så gott humör varje gång jag åker med dig." Se henne bli lite klädsamt röd om kinderna, höra henne lite lite generat säga att det var precis det hon behövde höra just nu, och att hon blev glad. Kliva av genom framdörrarna, önska henne en fortsatt trevlig dag, och se henne le vackert till svar.

Hemma.

Det finns få saker som slår att dundra fram i vårkvällen med bil och släp. Jag tror att jag är gjord för långkörningar.