lördag, juli 29, 2006

Andy

Här är äntligen en bild på skällskrället, a k a Andy. Han är gudomligt söt, och när jag tittar på bilden förstår jag inte hur jag inte kan vilja ha honom kvar. Men, det är ju så att jag faktiskt inte vill ha ett husdjur, ever. Särskilt inte efter det här. Jag upptäckte att han hade en kal fläck på rumpan, och att det var alldeles varigt där. Jag torkade rent med Desivon, men när jag tittade efter 20 minuter igen så var det alldeles knallrött och ännu större kal fläck. Ja, jag fick panik, det erkänner jag på en gång. Jag ringde till Ultuna där de sa att det troligtvis var fukteksem. Vad dum jag kände mig, jag hade bara för en vecka sen läst om just det, och diskuterat vad otäckt det verkade.

Under tiden jag åkte till Ultuna för att köpa en krage, och till Apoteket för att köpa Alsolsprit hade han slickat och kliat ännu mer, så det rann cellvätska och blod från såret. Uäck!

Nu, typ åtta timmar efter att han fått på sig kragen första gången verkar han ha gett upp att försöka få av sig den, och eksemet ser mycket bättre ut. Nu gäller det bara att han inte får eksem på fler ställen ... Poor baby. :'(

torsdag, juli 27, 2006

Men det var väl själva den?

Hur många tuggben kan en hund gömma i en trea, där dörren till ett av rummen är stängd, och ett annat rum är big no-no? Andy har i alla fall lyckats gömma två och ett halvt, de två senaste på mindre än tio minuter. Ja, de är verkligen BORTA, de står ingenstans att finna. Jag börjar tro att jag är galen. Antingen är jag det, eller så är det han som är det. Jag håller tummarna för att det är det senare ...

onsdag, juli 26, 2006

... för övrigt

fick jag skäll av läkaren idag. Jahaja, jag är piiischad i örat, ja, det kan ju få örat att svullna. Vet jag inte att det är FARLIGT att göra sånt? Jaha, det var fem år sen.

Ja, jag har öroninflammation, och det borde jag minsann ha kommit in med tidigare. Ja, hen såg ju att jag ringt redan igår, varför kom jag inte in då? Jaha, det fanns ingen tid då nej. Nä, men jag borde ha kommit långt tidigare i alla fall.

Nästa gång jag vill ha skäll ska jag gå till den läkaren. Om jag vet vem hen var? Inte den blekaste, hen presenterade sig aldrig, sa aldrig var min ordinarie husläkare var, och hen var inte det minsta intresserad av att berätta hur jag skulle gå till väga för att göra ett överkänslighetstest någon gång i framtiden. Jag måste byta husläkarklinik.

Dagens ungdom

Ja, jag börjar nog bli tant på riktigt, som jag förfasar mig. Idag förfasar jag mig över dagens ungdom. Eller nja, inte riktigt så. Jag förfasar mig mest över de ungdomar (15-18 kanske?) jag träffade på i morse.

Jag var på väg till Angelica som vänligt nog erbjudit sig att passa odjuret (a k a Andy) när jag skulle till läkaren. På vägen träffade jag på (eller snarare passerade) ett gäng ungdomar (vad de nu gjorde ute nio på morgonen) som ropade på Andy, och härmade (iofs jävligt dåligt, men ändå) hundskall. Eftersom jag varit med om det förr, och blir lite irriterad, så tänkte jag att nu fan ska jag göra något åt det. Visst, jag stördes mer av det än Andy gjorde det, han märkte inte ens av dem, men vafan. Jag tog upp Andys boll, tryckte på den ett par gånger så att den pep och fångade hans uppmärksamhet, och sen kastade jag den i riktning mot gänget. Ja, jag släppte även kopplet. Gänget skingrades snabbt när Andy kom älgande.

Person 1, typ 16 år, uppifrån en bänk: Men asså, vafan? Vafan göru? Ta bort hunden!
Person 2, typ 18, en bra bit bort från besten: A, asså ta bort hunden, den e ju läskig ju!
Person 1: A, den e typ skitfali!
Jag, förvånat: Jag trodde att ni ville hälsa? Varför ropade ni annars?
Person 2: Aaaa, men asså, vi bara lekte ju!
Person 1: Ja, ja e typ skiträdd för hundar, ta bort’en!

Vad gjorde då Andy under tiden? Stod han och skällde så att det stod lock för öronen? Visade han tänderna, reste ragg och såg jävligt farlig ut? Nja, Andy låg snett nedanför bänken och gnagde på bollen. Troligtvis hade han inte ens registrerat att det var folk där. Själv var jag så jävla nöjd med mig själv. Töntigt kanske, men sant.

Idag har han i alla fall blivit duschad, och han är så himla fin. Nä, jag vill fortfarande inte ha kvar honom, och jag är fortfarande allergisk, men jädrans så fin han är.

Tänk om jag skulle skaffa barn. Jag skulle vara hur jävla trist (ja, tristare än så här) hela tiden. ”Yada yada, mina barn this, mina barn that, bla bla bla.” Ja jävlar.

Bleknande blåmärken

Blåmärkena på mina armar och handryggar börjar blekna. En snabb blick på dem skulle säkert få många att tro att jag lever med en våldsam partner. Lyckligtvis stämmer inte det.

Skyldig till att ha orsakat blåmärkena är faktiskt jourhunden jag har hemma nu. Han fick ett ryck härom dagen, och tyckte att det roligaste som fanns just då var att hoppa upp och hugga tag i min arm eller hand. Han tolkade ”nej” som ”fortsätt hoppa och hugga tag hårt”; när jag vände ryggen till för att gå därifrån tolkade han det som ”fortsätt hoppa och hugga tag hårt i det du får tag i”; när jag tog tag i hans kinder och tittade på honom strängt och sa ”nej!” tolkade han det som ”fortsätt hoppa och hugga tag hårt i det du får tag i, och släpp inte greppet”; och när jag tog tag i nacken på honom och pressade ner honom i golvet samtidigt som jag sa ”nej!” högt, tydligt och strängt tolkade han det som ”fortsätt hoppa och hugga tag hårt i det du får tag på, släpp inte greppet och sluta inte fastän matte gråter”. När jag stängde in honom i sovrummet och inte släppte ut honom förrän efter en stund var han som en helt annan hund.

Han har inte gjort något liknande sedan dess, men jag hoppas ändå att han blir placerad snart. Han behöver någon som kan gå en kurs med honom, och någon som kan vara ordentligt bestämd.

Dessutom har jag upptäckt att jag är grymt överkänslig mot hund. Rinnande ögon, täppt näsa och ideliga nysningar gör inte mitt tålamod eller humör bättre. Håll tummarna.

måndag, juli 24, 2006

Min pappa

Min pappa är ibland sjukt likt Charles Bukowski till utseendet, i alla fall när han har längre skägg. Det var Mathias som påtalade det för länge sen, men jag hade glömt det tills jag snubblade över en diskussionstråd om samme man (Bukowski, inte min pappa).

Mitt hår växer inte

Eller, det är kanske lögn. Det jag menar är att mitt hår inte blir längre. Jag har suttit och kollat på bilder från när jag först fick tottarna gjorda, och jämfört med nytagna bilder (som den jag har laddat upp här). Det jag upptäckte är att mitt hår nu är kortare än då, fastän jag inte har klippt mig. Förklaringen är enkel, och jag visste egentligen om att det skulle bli så. Tottarna har helt enkelt blivit tightare, och i stället för att växa på längden har de dragit ihop sig så att de ser kortare ut. Det är ju faktiskt en bra sak. :)

Just nu ser håret ut som crap (återigen, kolla bara på bilden), och jag borde verkligen dra till det så att allt ligger som det ska. Ah, vi får väl se om jag orkar.

onsdag, juli 19, 2006

Roliga grejer

Roligast just nu måste ju bara vara "Sju sorters apa" från "Mammas nya kille". Eller ja, programmet är kanonbra hela det, men Katla är nog faktiskt bäst. Det finns mycket smått och gott att lyssna på i P3:s humorförråd. Där kan en t ex lyssna på Thunder som berättar hur han räddade en skolklass från ninjor - eller var det samurajer?, Shanti Rooney som läser sina högstadieuppsatser, Hans af Klas något ... ledsamma vardagsiakttagelser, Erik Haag som bor på Pillesnoppvägen 1, i Ballefjongberga ... Kort sagt, det finns mycket att lyssna på.

Om det inte är lyssna en vill göra, utan snarare titta, så är den här French & Saunderssketchen bland det roligaste jag sett på mycket länge. Så det så.

Sveg och hund

I helgen (ja, egentligen torsdag till söndag, så det räknas väl som en långhelg?) var jag i Sveg. Det finns en låt, som jag bara har hört en gång. Ändå har den etsat sig fast i minnet, eller i varje fall en rad eller två:

Välkommen till en håla, där tillvaron är seg.
Välkommen till tristess, välkommen till Sveg.
(Blitzkrieg Boppers, om jag inte missminner mig)

Nu är det väl kanske inte fullt så illa. Å andra sidan, vad vet jag? Jag har ju aldrig bott där. I Sveg finns i alla fall numera Björnen. Ja, den måste nästan skrivas med versalt b, så bombastisk är den. Vissa skulle kalla den ful, men inte jag inte. Nä, jag kallar den en skymf mot allt vad konst heter. Den är en styggelse och faktiskt helt och hållet vedervärdigt förskräcklig. Däremot är den kul. Roligast är att jag inte behöver se den annan än ett par gånger om året, och då kan jag blunda när jag åker förbi. Har jag sagt att det är världens största träbjörn? Det är det i alla fall. Här är en bild på ... tja, björnen. Förlåt, Björnen menar jag.

Nu ska jag inte bara vara negativ när jag skriver om Sveg. Det ligger rysligt vackert, det går att få grymt bra thailändsk mat på Lilla hotellet (även om lillkillen som serverade faktiskt lämnade en hel del i övrigt att önska vad gäller service), fika på ICA och gå på auktion och ropa in (okej, få inropat. Jag är för feg för att bjuda på någonting.) två fina stolar för 20 kr, och ett blombord snyggare än någonting annat, för 110. Kort sagt, jag hade en riktigt bra helg i Sveg (jag blundade ju när jag åkte förbi Björnen).

På vägen hem från Sveg skulle vi ha hämtat upp Angelica i Söderhamn. Så blev det inte, utan vi hämtade Andy i stället. Andy är en liten snygg hane av okänd(a) ras(er) som är pigg och glad, men ganska korkad. Alla bollar som finns är hans, vilket resulterar i att killen utanför på gården vackert fick vänta till Andy lekt klart (han lyckades på något magiskt sätt orma sig ur selen när jag höll i honom för att han skulle sluta skälla. Han sprang rakt emot killen och snodde bollen, rakt framför ögonen på honom. Det tog en stund innan jag fick på Andy selen, mest för att det finns väldigt lite att ta tag i på en hund utan sele, och under den tiden lekte hunden så glatt med bollen, och ville för allt i världen inte lämna tillbaka den. Till slut fick jag på honom åbäket, och killen kunde få tillbaka sin boll, nu med en massa hunddregel på.). Bortsett från såna saker är han hur söt som helst. Vi får se när det kommer någon och hämtar honom, jag har hört lite olika bud nämligen. På sätt och vis vill jag att det ska vara snart (jag hade verkligen inte fattat hur mycket tid det tar, och hur bunden en blir), och samtidigt vill jag att han ska stanna länge. Oh well, den som lever får se helt enkelt.



tisdag, juli 11, 2006

Snart är alla fjärilar borta

... från sovrumsväggen. Nu är tre av fyra väggar målade, och imorgon ska vi måla den sista. Skälet till att vi inte tog alla i ett svep är att fönsterväggen ska ha en annan färg, och jag vill helst inte tejpa i våt färg. Jag funderar även på att vara lite wild 'n' crazy, och förskjuta delen med den avvikande färgen ett par tre centimeter åt vänster, bara för att det vore coolt. Dessutom skulle det inte vara lika mycket problem att tejpa (jag behöver t ex inte vara rädd att allt ska lossna från hörnet). :) Den som lever får se.

Jag måste komma ihåg att fota fjärilarna innan de försvinner helt. Ja, jag är lycklig över att de försvinner.

Folk jag tänker på

Jag är dålig på att höra av mig till folk. Det finns en massa personer jag vill ha kontakt med, men som jag är för lat eller bara blyg att höra av mig till. Med blyg menar jag mest att jag känner mig dum att jag inte har hört av mig. Ibland så har en en chans, men så missar en den. Då känns det svårare och svårare att höra av sig sen. Jag har en lista, utan inbördes ordning:

  • Camilla Star
  • Matilda Elgerud
  • Linda-Marie Gabrielsson
  • Anna Mathson
  • Anna Wåglund Söderström
  • Javiera Cifuentes
  • Petra Östlund
  • Marie Gustavsson
  • Maria Jacobson
  • Johanna Ström
  • Stefen Schubertsson
  • Sofia Haara
  • Ingela Visuri
  • Ulrika Frändén
  • Mikaela Bexar
  • Elin Bäckström
  • Astrid Claeson
  • Märit Frändén
  • Anna Nielsen
Det är bara dem jag funderat på den senaste tiden, det finns säkert många jag har glömt. Lisa, Simone, Angelica, er tänker jag på, och hör av mig till. Kanske för att det ni är på mig hela tiden? ;) Rackarns, jag är verkligen kass på att höra av mig. Kanske blir det här ett sätt att sparka igång mig själv?

Om nu någon skulle få för sig att typ googla på sitt namn, och hitta sig själv på listan och inte vilja vänta på att jag hör av mig, så är det bara att slänga iväg ett mail. Min adress är förnamn@efternamn.se. Annars har jag kvar samma nummer som jag har haft typ ... alltid. :)

Jag ska inte bli målare

Social som en räka i koma, ungefär lika pigg och alert i huvudet. Måla om sovrummet kanske?

På underkroppen ett par manchesterbyxor med trasig gylf (mina ”tjockisbyxor”. Tyvärr har jag inte bara kommit upp i den storleken igen, de är t o m tighta.), på överkroppen sunkig t-shirt från Katterocken (’95? ’96? Jag minns inte.), på huvudet inte den coola keps jag borde ha, utan en vanlig jävla snusnäsduk. Jag tar på den och hoppas att jag ser ut som en cool action-latina med en bad ass bandana™. Efter en snabb koll i spegeln ser jag att jag ser ut som en Axl Rose-wannabe.

Vi river ner tapeterna. Vi slipar så att dammet yr. Varannan timme nickar vi till varandra. Piggelinpaus. Dags för kaffe. Lunch kanske? Vi spacklar och lyssnar på radio. Spacklet i femlitershinken är grövre än det vi hade kvar från förra gången. Grövre, och klart mycket tyngre att sprida ut. Jag mumlar något fult. Du jobbar vidare. Jag är kass på att spackla, men jag gör mitt bästa.

Spacklet har torkat, dags att slipa igen. Jag mumlar något fult bakom munskyddet. Du ler, i alla fall tror jag det. Det ser ut så på dina ögon. Slipdammet yr, och jag är glad att vi skaffade ett par skyddsglasögon till. Vi lyssnar på P3, och nynnar med i musiken. Vi nickar till varandra varannan timme. Dags att ta en paus, fnissa lite åt allt slipdamm i ansiktet. Jag har ingen arbetsmoral, och vid halv tio är jag så trött och less att jag är redo att kasta slipklossen (den nya, fina, coola. Den är bra, men den är ruskigt tung.) genom fönstret. Du skulle kunna jobba hela natten, men den är ingen idé. Ljuset är för dåligt. Jag går och duschar, efter att ha mumlat något fult. Du ler, det är jag säker på (fastän du har munskyddet på). På hela dagen har vi kanske sagt … 100 ord? Mer har inte behövts, allt går att förstå med nickar och leenden. Är det kanske det här som kallas kärlek?

tisdag, juli 04, 2006

Så här

ser mitt hår ut i mobilkameran. Det är inte fullt så orange i verkligheten, utan rödare än det ser ut.

söndag, juli 02, 2006

... och föga förvånande var det en hemvärnsman

Alltså, när ska folk fatta? De som VILL ha vapen hemma (tss ... plocka isär, låsa in? Mesigt.) är ju för fan de som inte BORDE få ha det. Jag menar, vad är det för folk som är hemvärnsvadfandenukallas? Hur ofta är det mobbade grabbar som vill känna sig coola*, "nationella" som vill "skydda sitt land från det mörka hotet" och andra misfits som borde få terapi och inte vapen? Hyfsat ofta, eller? Är det såna vi vill ska ha assault rifles liggande hemma så att de vid depression/motgång/fylla/what not kan gå ut och meja ner lämpligt antal personer? Det verkar fan inte bättre. Nä, hemvärnet skrämmer mig.



*Nope, jag menar inte att "mobbade grabbar" alltid måste vara misfits, men "mobbade grabbar som vill känna sig coola" med hjälp av vapen, de är tamejfan inget annat.






(Ja, jag vet. Jag kan ha fel. Men, jag tror inte att jag har det.)